”Almost every other woman will be harassed but no one knows an harasser”
En av vår tids viktigaste kampanjer pågår just nu på sociala medier. Den gör mig så jäkla ledsen, för det är så självklart att alla ens tjejkompisar någon gång har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Men att få det svart på vitt har varit ganska känslosamt för mig. Jag har hejat på, stöttat och imponerats av kvinnors mod de senaste dagarna. Medan jag själv egentligen bara har velat stå i bakgrunden. Men nu känner jag ändå att jag måste säga någonting här, för det går inte bara att skjuta undan.
Jag har förmodligen inte blivit mer utsatt än någon annan, men jag har blivit både fasthållen och tvingad till saker jag aldrig har velat. Och såklart blivit kallad för skällsord när jag inte har visat intresse, eller blivit hotad för att jag inte har följt med någon hem.
Vi var på Stockholm Open och kollade på tennis här om dagen. Och plötsligt fick jag ögonkontakt med en blick jag inte har sett sedan jag var 12år. Den här gången var det han som tittade ner i marken, medan jag sträckte på mig. Det kändes bra. Han var så liten och jag så stor.
Jag har för mycket känslor för att kunna formulera ihop någonting smart. Men jag är stolt över att leva i ett samhälle som äntligen lyfter den här frågan och inser allvaret. Och så är jag stolt över att vara tjej. Vi är hack i häl nu. Ger oss inte.