Ibland kan jag önska att ingen annan ser hans kvalitéer. Jag kan lista dom på hur många A4-papper som helst. Kvalité efter kvalité. Sättet hans visdom vägleder vilken konversation som helst. Sättet han omfamnar en hel grupp med sin trygghet. Sättet han fångar upp trasiga bitar i mig och lagar dom. Jag älskar honom så mycket att det nästan brinner i bröstet. Jag älskar honom på ett sätt så att det nästan gör ont. Och det är så dubbla känslor i mig.
Ena delen bara älskar. Inte en enda tanke på att något kan komma emellan. Utan det ska ju vara vi hela livet. Det är ju självklart. Medan den andra delen av mig gör ont och skriker att det kan ta slut så lätt. Ett snedsteg, en person, en händelse eller en känsla, sedan kan allt vara förlorat. Att vår kärlek kanske känns stark inuti mig, men att den egentligen är väldigt skör. Precis som alla relationer man har runtomkring sig.
…
… Och det är då jag börjar önska att ingen annan ser hans kvalitéer. Så att ingen ska kunna ta honom ifrån mig. Så att han inte, mitt i en konversation, ska känna en härligare uppvaktning ifrån någon annan än mig.
Bara tanken gör mig livrädd. Det är som att ju mer kärleken för honom gror sig fast inuti mig, desto mer rädd blir jag. För han kommer aldrig att förstå att det avtrycket han har gjort på mig – inte kommer gå att skrubba bort om han försvinner.
…
Men sedan kommer jag på mig själv. Med att skryta över hans sätt att vara. För alla möjliga berättar jag om sättet han så enkelt förför en hel grupp människor, eller hur han kan allt som går att kunna i hela världen. För servitrisen medan han är på toaletten, eller för taxichaffören när jag är påväg hem. Egentligen vill jag bara skrika ut så hela världen hör, vilken fantastisk människa han är. Och att han är min. Men det är så jävla läskigt. För tänk om han försvinner.