Idag kom beskedet – vi inleder en ADHD-utredning

Idag ringde dom ifrån Capio och berättade att vi ska gå vidare med ADHD-utredningen. Vilket betyder att misstankarna är tillräckligt höga för att det skulle kunna vara det. Man vet ju såklart inte, det är därför man gör utredningen. Så nu väntar veckor av besök hos en psykolog, fler blodprov etc.

Jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera när dom ringde. Men det kändes väldigt skönt såhär i efterhand. Att jag har inte bara har inbillat mig. Nu kanske jag får svar på alla frågor… Livet när jag jobbade på byrån gick inte ihop, och i dagarna har jag varit sugen på att söka nytt jobb. Men utan hjälpmedel så tror jag att det skulle bli svårt i längden.

Att påbörja och avsluta saker är det jobbigaste. Sedan kommer att hålla koll på saker, inte sväva iväg i tankar och koncentrationssvårigheterna. En av er läsare mailade och sa att hennes diagnos uppdagades då hon hade varit deprimerad i många år utan att veta varför. Jag kände så igen mig i hennes historia, så jag var tvungen att fråga min ”utredare” idag om det kunde stämma. Och visst är det så.

Får man en diagnos senare i livet, har man kommit in i mönster för hur man ska hantera all problematik. Då kan man bli handlingsförlamad och att allt tyr sig på självkänslan. Man skuldbelägger sig själv för att man inte klarar enkla saker som andra gör.

Jag bryr mig inte om diagnosen egentligen, utan just nu vill jag bara ha svar och framförallt hjälp. Och alla era berättelser har verkligen hjälpt mig, så tack<3 Utan er hade jag inte ens vågat söka hjälp efter sju år (!!) som detta har pågått. Jag trodde att det skulle vara enkelt och att vi bara skulle reda ut detta, men ack så fel jag hade. Jag tror att det jag har framför mig kommer att ta på mitt psyke att gå igenom. För vi kommer rota i saker jag har förträngt, eller aldrig reflekterat över. Lägga pusselbitar kring vem jag är som person, och främst kunna bottna i VARFÖR. Det kanske låter dramatiskt, det är det egentligen inte. Men det är så ogreppbart för mig.

Det började egentligen redan här, i 7an (bilder tagna ifrån bloggen). Och jag var alltid klassens clown. Gjorde dom dummaste grejerna och fick alla att skratta. Kände mig alltid missförstådd. Minns tydligt en gång när hela klassen var stökig och min lärare skrek ut att Jag skulle hålla käften. Det var bara det att jag inte var i skolan den dagen… Tänk om hade jag fått hjälp och mer förståelse om jag hade vetat varför jag inte kunde sitta still. Det funkar ändå smidigt idag när jag har eget bolag, men det blir svårare så fort det kommer upp ”måsten”.