Idag kom beskedet – vi inleder en ADHD-utredning

Idag ringde dom ifrån Capio och berättade att vi ska gå vidare med ADHD-utredningen. Vilket betyder att misstankarna är tillräckligt höga för att det skulle kunna vara det. Man vet ju såklart inte, det är därför man gör utredningen. Så nu väntar veckor av besök hos en psykolog, fler blodprov etc.

Jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera när dom ringde. Men det kändes väldigt skönt såhär i efterhand. Att jag har inte bara har inbillat mig. Nu kanske jag får svar på alla frågor… Livet när jag jobbade på byrån gick inte ihop, och i dagarna har jag varit sugen på att söka nytt jobb. Men utan hjälpmedel så tror jag att det skulle bli svårt i längden.

Att påbörja och avsluta saker är det jobbigaste. Sedan kommer att hålla koll på saker, inte sväva iväg i tankar och koncentrationssvårigheterna. En av er läsare mailade och sa att hennes diagnos uppdagades då hon hade varit deprimerad i många år utan att veta varför. Jag kände så igen mig i hennes historia, så jag var tvungen att fråga min ”utredare” idag om det kunde stämma. Och visst är det så.

Får man en diagnos senare i livet, har man kommit in i mönster för hur man ska hantera all problematik. Då kan man bli handlingsförlamad och att allt tyr sig på självkänslan. Man skuldbelägger sig själv för att man inte klarar enkla saker som andra gör.

Jag bryr mig inte om diagnosen egentligen, utan just nu vill jag bara ha svar och framförallt hjälp. Och alla era berättelser har verkligen hjälpt mig, så tack<3 Utan er hade jag inte ens vågat söka hjälp efter sju år (!!) som detta har pågått. Jag trodde att det skulle vara enkelt och att vi bara skulle reda ut detta, men ack så fel jag hade. Jag tror att det jag har framför mig kommer att ta på mitt psyke att gå igenom. För vi kommer rota i saker jag har förträngt, eller aldrig reflekterat över. Lägga pusselbitar kring vem jag är som person, och främst kunna bottna i VARFÖR. Det kanske låter dramatiskt, det är det egentligen inte. Men det är så ogreppbart för mig.

   

Det började egentligen redan här, i 7an (bilder tagna ifrån bloggen). Och jag var alltid klassens clown. Gjorde dom dummaste grejerna och fick alla att skratta. Kände mig alltid missförstådd. Minns tydligt en gång när hela klassen var stökig och min lärare skrek ut att Jag skulle hålla käften. Det var bara det att jag inte var i skolan den dagen… Tänk om hade jag fått hjälp och mer förståelse om jag hade vetat varför jag inte kunde sitta still. Det funkar ändå smidigt idag när jag har eget bolag, men det blir svårare så fort det kommer upp ”måsten”.

  1. Jag förstår inte varför du ska få det att framstå som att det är den värsta sjukdomen i världen och att den drabbat just dig. Jag har svårt för hur ditt sätt att uttrycka dig på har utvecklats den senaste tiden. Det sticker i mina ögon, inte för att jag på något sätt är avundsjuk utan för att det bara kan bli så fel. Ibland skäms jag lite för din skull när jag läser din blogg. Alla gånger du skrivit om P:s goda egenskaper skulle du väl kunna ta tillfället i akt och be honom att försöka få ner dig på jorden lite och öppna ögonen. Du känns så nonchalant på något sätt för allt som händer omkring dig. Hoppas att det bara är en uppfattning jag fått och inte hur det faktiskt är.

    1. Hej, utveckla gärna, vad menar du? Vad är det som sticker i dina ögon och känns nonchalant? Vad är skillnaden mot förut alltså?

      Bästa
      E

    2. Håller inte alla me om din kommentar! Nu känner inte jag Ellinor öht men jag tycker det känns som att Ellinor försöker förklara något hon tycker är jobbigt men liksom vill reda ut.

      Att prata positivt om sin pojkvän är väl en fin sak?! Men vem fasiken skriver om sin pojkvän i en blogg och ber denna ”ta ner en på jorden”?!

      För min del känns de som att Ellinor är en driven & go tjej som (typ varenda människa på jorden) har någon typ av problem, skillnaden är att hon delar med sig i sin blogg.

      1. Varför jag ens skriver om det här är för att, just som du säger, kanske hjälpa någon därute. Jag tycker hela utredningen är skitjobbig, och tjat om diagnoser hit och dit gör mig superstressad. Helst av allt vill jag inte ha någon diagnos och bli placerad i något ”fack”. Jag vill bara få vardagen att gå ihop. Och idag gör den enbart det pga min pojkvän som drar världens lass och är en klippa. Alltså verkligen.

        Jag har dragit mig för att söka hjälp för detta under sååå många år, just pga alla fördomar och att ”alla vill ha adhd”. Jag vill också ha den där superstarka-power-adhdn som Blondinbella har. Men det har jag inte utan den tyr sig på ett helt annat sätt.

        Tack vare att jag har bloggen och alla läsare här så har jag fått en otroligt skjuts på vägen att ens våga ta tag i detta. Och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon som själv känner sig vilsen i allt detta.

        Nu spånar jag iväg här, men tack snälla. Som du skriver har vi alla problem med olika saker. Och det här är min story. Provocerar den finns det andra bloggar där livet är glatt 24/7 <3

        Och tack för uppbackningen<3 KRAM!

  2. Jag förstår inte varför du ska få det att framstå som att det är den värsta sjukdomen i världen och att den drabbat just dig. Jag har svårt för hur ditt sätt att uttrycka dig på har utvecklats den senaste tiden. Det sticker i mina ögon, inte för att jag på något sätt är avundsjuk utan för att det bara kan bli så fel. Ibland skäms jag lite för din skull när jag läser din blogg. Alla gånger du skrivit om P:s goda egenskaper skulle du väl kunna ta tillfället i akt och be honom att försöka få ner dig på jorden lite och öppna ögonen. Du känns så nonchalant på något sätt för allt som händer omkring dig. Hoppas att det bara är en uppfattning jag fått och inte hur det faktiskt är.

    1. Hej, utveckla gärna, vad menar du? Vad är det som sticker i dina ögon och känns nonchalant? Vad är skillnaden mot förut alltså?

      Bästa
      E

    2. Håller inte alla me om din kommentar! Nu känner inte jag Ellinor öht men jag tycker det känns som att Ellinor försöker förklara något hon tycker är jobbigt men liksom vill reda ut.

      Att prata positivt om sin pojkvän är väl en fin sak?! Men vem fasiken skriver om sin pojkvän i en blogg och ber denna ”ta ner en på jorden”?!

      För min del känns de som att Ellinor är en driven & go tjej som (typ varenda människa på jorden) har någon typ av problem, skillnaden är att hon delar med sig i sin blogg.

      1. Varför jag ens skriver om det här är för att, just som du säger, kanske hjälpa någon därute. Jag tycker hela utredningen är skitjobbig, och tjat om diagnoser hit och dit gör mig superstressad. Helst av allt vill jag inte ha någon diagnos och bli placerad i något ”fack”. Jag vill bara få vardagen att gå ihop. Och idag gör den enbart det pga min pojkvän som drar världens lass och är en klippa. Alltså verkligen.

        Jag har dragit mig för att söka hjälp för detta under sååå många år, just pga alla fördomar och att ”alla vill ha adhd”. Jag vill också ha den där superstarka-power-adhdn som Blondinbella har. Men det har jag inte utan den tyr sig på ett helt annat sätt.

        Tack vare att jag har bloggen och alla läsare här så har jag fått en otroligt skjuts på vägen att ens våga ta tag i detta. Och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon som själv känner sig vilsen i allt detta.

        Nu spånar jag iväg här, men tack snälla. Som du skriver har vi alla problem med olika saker. Och det här är min story. Provocerar den finns det andra bloggar där livet är glatt 24/7 <3

        Och tack för uppbackningen<3 KRAM!

  3. Hej Ellinor!
    Jag jobbar som arbetsterapeut, specialiserad inom neuropsykiatri.
    Den främsta målgruppen jag träffar är personer med adhd. De besvär du beskriver är väldigt vanliga, och kan ställa till det och skapa onödig stress och ångest.
    Om du upplever att du skulle vara hjälpt av mer struktur i din vardag skulle jag rekommendera att du via Capio får kontakt med en arbetsterapeut. Skulle din utredning landa i en adhd diagnos, kommer du förmodligen att erbjudas medicinering. Många blir väldigt hjälpta av detta, men ibland behöver man komplettera behandlingen med edukation samt praktiska råd och hjälp.
    Har du någon fråga är du välkommen att höra av dig.
    All lycka till med utredningen.

    1. Ååå tack snälla <3 Jag ska absolut fråga om det när jag träffar dem i februari. Tror det hade hjälpt väldigt mycket. Jag ska spara den mail, tack!!!

  4. Hej Ellinor!
    Jag jobbar som arbetsterapeut, specialiserad inom neuropsykiatri.
    Den främsta målgruppen jag träffar är personer med adhd. De besvär du beskriver är väldigt vanliga, och kan ställa till det och skapa onödig stress och ångest.
    Om du upplever att du skulle vara hjälpt av mer struktur i din vardag skulle jag rekommendera att du via Capio får kontakt med en arbetsterapeut. Skulle din utredning landa i en adhd diagnos, kommer du förmodligen att erbjudas medicinering. Många blir väldigt hjälpta av detta, men ibland behöver man komplettera behandlingen med edukation samt praktiska råd och hjälp.
    Har du någon fråga är du välkommen att höra av dig.
    All lycka till med utredningen.

    1. Ååå tack snälla <3 Jag ska absolut fråga om det när jag träffar dem i februari. Tror det hade hjälpt väldigt mycket. Jag ska spara den mail, tack!!!

    1. De på bilden är ifrån Gucci, men dem var för en kampanj. De jag använder till vardags är ifrån Nividas! Prisvänliga och snygga!

    1. De på bilden är ifrån Gucci, men dem var för en kampanj. De jag använder till vardags är ifrån Nividas! Prisvänliga och snygga!

  5. Hej Ellinor 🙂
    Stor eloge till dig som skriver öppet om detta, fick själv min adhd diagnos i maj 2016 och jag minns ju hur vi två tillsammans var när vi umgicks där ett tag. Så är absolut värt att kolla upp, för jag har ett helt annat liv idag med medicin. Efter alla antidepressiva dom petat i mig för min adhd tytt sig som en depression men det har aldrig hjälpt, för det är inte där problemet i hjärnan sitter. Ett antidepp hjälper väldigt sällan på en adhd person då det som sagt bara ter sig som en depression när adhd:n är ”trött”, önskar det finns mer lärdom om detta hos läkare. Att man tidigare ser tecken, framförallt hos oss tjejer som ofta har en introvert adhd eller en blandtyp som jag. Ibland hyper ibland introvert och massa ångest. Men med medicin som sagt (elvance) så är jag mig själv. Medicinen tar fram den jag egentligen är. Den jag är hela tiden men som i mitt fall blir svårt att vara pga den stora sociala fobin som bor i mig. Rädslan att alltid säga något fel eller inte räcka till. Därför svårt att ringa enkla samtal eller ens gå utanför dörren utan medicin för känns som ALLA tittar på mig och dömmer.
    Ville bara ge en push egentligen. Då att ta reda på min diagnos verkligen gav mig en tröst, och jag kunde klappa mig på axeln och förstå att allt i skolan och allt som tidigare tröttat ut mig så snabbt inte var för jag var ointresserad eller lat som så många påstod. Stor kram till sig och god jul. Hoppas du finner de svar du söker 🙂

  6. Hej Ellinor 🙂
    Stor eloge till dig som skriver öppet om detta, fick själv min adhd diagnos i maj 2016 och jag minns ju hur vi två tillsammans var när vi umgicks där ett tag. Så är absolut värt att kolla upp, för jag har ett helt annat liv idag med medicin. Efter alla antidepressiva dom petat i mig för min adhd tytt sig som en depression men det har aldrig hjälpt, för det är inte där problemet i hjärnan sitter. Ett antidepp hjälper väldigt sällan på en adhd person då det som sagt bara ter sig som en depression när adhd:n är ”trött”, önskar det finns mer lärdom om detta hos läkare. Att man tidigare ser tecken, framförallt hos oss tjejer som ofta har en introvert adhd eller en blandtyp som jag. Ibland hyper ibland introvert och massa ångest. Men med medicin som sagt (elvance) så är jag mig själv. Medicinen tar fram den jag egentligen är. Den jag är hela tiden men som i mitt fall blir svårt att vara pga den stora sociala fobin som bor i mig. Rädslan att alltid säga något fel eller inte räcka till. Därför svårt att ringa enkla samtal eller ens gå utanför dörren utan medicin för känns som ALLA tittar på mig och dömmer.
    Ville bara ge en push egentligen. Då att ta reda på min diagnos verkligen gav mig en tröst, och jag kunde klappa mig på axeln och förstå att allt i skolan och allt som tidigare tröttat ut mig så snabbt inte var för jag var ointresserad eller lat som så många påstod. Stor kram till sig och god jul. Hoppas du finner de svar du söker 🙂

  7. Det här är verkligen inte menat att på något sätt vara elak eller klanka ner på dig, jag är nog bara otroligt opåläst kring ämnet. Jag har en del vänner med ADHD vars symptom ter sig på olika sätt, men inte en enda som inte klarar av ett ”vanligt” jobb. Finns det sådana ”grava” ADHD-fall där en vardag med ett vanligt jobb inte fungerar? Eller kan det finnas något annat som påverkar?
    Kram

    1. Nej gud!! Klart jag kan jobba. Har absolut inte grövre adhd än någon annan. Jag driver bolag och har gjort i flera år. Problemet blir bara om jag skulle ha två jobb + privatliv på det. DÅ blir det rörligt i huvudet och man måste vara en ganska strukturerad person för att klara av det. Klart det skulle gå (herregud jag har ju gjort det förr), men jag blir olycklig och känner mig värdelös när jag inte får ihop allt. Låt säga att jag behöver jobba över på min ”vanliga arbetsplats”, och får kortare tid till en deadline till bloggkund. Låt säga att jag har 30min på mig att få ihop ett inlägg för efter det ska jag iväg på ett event och en middag. JUST i en sån situation kan jag omöjligt koncentrera mig, blir sinnessjukt stressad och får svårt att påbörja något som jag sedan ska avsluta 20min senare? Blir stressad av bara tanken haha. Sedan blir jag skogstokig sekunden senare och känslorna svämmar över. Som sagt det funkar ju när det ”bara är jag” i företaget. Men det är inte lika kul om det händer på jobbet. Ringde P varje vecka i såna lägen och bara grät. Visste inte vart jag skulle börja, vad som var viktigast, om chefen var ironisk eller inte med att maila den där kunden (fått superproblem med att tyda sånt), etc haha. Och det där med TID, hur lång tid något tar eller hur mycket tid jag ska avsätta tycker jag är superkrångligt. Samt förändring. Om någon ändrar i sista sekund etc. Då blir jag skogstokig. Fastän jag själv kan göra det haha.

      Det är ”småproblem” som blir stora. Jag har inte social fobi och hoppar som en studsboll. Utan det låser sig bara i hjärnan. När jag ska packa en väska tex. Blir tårögd av bara tanken. Det är för många saker att hålla koll på. Och för en tjej som mig som vill vara självständig, klara allt, vara en powerwoman etc, känner jag mig oerhört patetisk som inte bara kan packa en väska som alla andra. Utan att det blir en ”grej” för egentligen ingenting. Sedan har jag ju mina små knep för att få ihop allt, men när inte energin finns där rinner bägaren över ganska snabbt.

      Nu fick du läsa om flera av områdena som utredaren grävde i, innan dem tog beslutet att påbörja utredningen. Menmen! Kanske gav det lite mer förståelse. Jag är inte ”handikappad” och inte kan jobba eller liknande. Utan småsaker tar bara otroligt mycket energi av mig. Typ passa en jäkla buss eller flyga. Urk.

      KRAM!

      1. Fattar helt och hållet! Tror kanske man/jag glömmer bort att du har ett heltidsjobb i form av bloggen och sociala medier och ett till ”vanligt” heltidsjobb på det är det säkert många som hade haft problem med. Men tack för utvecklat svar, intressant att läsa hur du ser på saken!

  8. Det här är verkligen inte menat att på något sätt vara elak eller klanka ner på dig, jag är nog bara otroligt opåläst kring ämnet. Jag har en del vänner med ADHD vars symptom ter sig på olika sätt, men inte en enda som inte klarar av ett ”vanligt” jobb. Finns det sådana ”grava” ADHD-fall där en vardag med ett vanligt jobb inte fungerar? Eller kan det finnas något annat som påverkar?
    Kram

    1. Nej gud!! Klart jag kan jobba. Har absolut inte grövre adhd än någon annan. Jag driver bolag och har gjort i flera år. Problemet blir bara om jag skulle ha två jobb + privatliv på det. DÅ blir det rörligt i huvudet och man måste vara en ganska strukturerad person för att klara av det. Klart det skulle gå (herregud jag har ju gjort det förr), men jag blir olycklig och känner mig värdelös när jag inte får ihop allt. Låt säga att jag behöver jobba över på min ”vanliga arbetsplats”, och får kortare tid till en deadline till bloggkund. Låt säga att jag har 30min på mig att få ihop ett inlägg för efter det ska jag iväg på ett event och en middag. JUST i en sån situation kan jag omöjligt koncentrera mig, blir sinnessjukt stressad och får svårt att påbörja något som jag sedan ska avsluta 20min senare? Blir stressad av bara tanken haha. Sedan blir jag skogstokig sekunden senare och känslorna svämmar över. Som sagt det funkar ju när det ”bara är jag” i företaget. Men det är inte lika kul om det händer på jobbet. Ringde P varje vecka i såna lägen och bara grät. Visste inte vart jag skulle börja, vad som var viktigast, om chefen var ironisk eller inte med att maila den där kunden (fått superproblem med att tyda sånt), etc haha. Och det där med TID, hur lång tid något tar eller hur mycket tid jag ska avsätta tycker jag är superkrångligt. Samt förändring. Om någon ändrar i sista sekund etc. Då blir jag skogstokig. Fastän jag själv kan göra det haha.

      Det är ”småproblem” som blir stora. Jag har inte social fobi och hoppar som en studsboll. Utan det låser sig bara i hjärnan. När jag ska packa en väska tex. Blir tårögd av bara tanken. Det är för många saker att hålla koll på. Och för en tjej som mig som vill vara självständig, klara allt, vara en powerwoman etc, känner jag mig oerhört patetisk som inte bara kan packa en väska som alla andra. Utan att det blir en ”grej” för egentligen ingenting. Sedan har jag ju mina små knep för att få ihop allt, men när inte energin finns där rinner bägaren över ganska snabbt.

      Nu fick du läsa om flera av områdena som utredaren grävde i, innan dem tog beslutet att påbörja utredningen. Menmen! Kanske gav det lite mer förståelse. Jag är inte ”handikappad” och inte kan jobba eller liknande. Utan småsaker tar bara otroligt mycket energi av mig. Typ passa en jäkla buss eller flyga. Urk.

      KRAM!

      1. Fattar helt och hållet! Tror kanske man/jag glömmer bort att du har ett heltidsjobb i form av bloggen och sociala medier och ett till ”vanligt” heltidsjobb på det är det säkert många som hade haft problem med. Men tack för utvecklat svar, intressant att läsa hur du ser på saken!

  9. Tack för att du delar med dig!!
    Din livshistoria känns som min egen.
    Just att man inte vill bli dömd som adhd tjejen. Vill också bara att vardagarna ska gå ihop med stressigt Sthlms jobb, träning, familj och vänner.
    Gick du till husläkare för att få remis eller hur gick det till?

    1. Jag försökte ringa flera olika sjukhus och kliniker runt om i Stockholm (säkert 20 olika samtal) men INGEN kunde koppla mig rätt eller ge mig hjälp. Tillslut drog jag iväg ett mail för egenremiss hos en klinik i Linköping som heter Capio (privat) som utreder massa olika diagnoser. Fick svar inom tre dagar och hade en tid bokad inom en vecka. Helt fantastiskt! Lite krångligt med avstånden men dom är väldigt flexibla. Min pojkväns familj bor därnere också och en tjejkompis rekommenderade dem. Lycka till!!! <3

  10. Tack för att du delar med dig!!
    Din livshistoria känns som min egen.
    Just att man inte vill bli dömd som adhd tjejen. Vill också bara att vardagarna ska gå ihop med stressigt Sthlms jobb, träning, familj och vänner.
    Gick du till husläkare för att få remis eller hur gick det till?

    1. Jag försökte ringa flera olika sjukhus och kliniker runt om i Stockholm (säkert 20 olika samtal) men INGEN kunde koppla mig rätt eller ge mig hjälp. Tillslut drog jag iväg ett mail för egenremiss hos en klinik i Linköping som heter Capio (privat) som utreder massa olika diagnoser. Fick svar inom tre dagar och hade en tid bokad inom en vecka. Helt fantastiskt! Lite krångligt med avstånden men dom är väldigt flexibla. Min pojkväns familj bor därnere också och en tjejkompis rekommenderade dem. Lycka till!!! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi