Två ska bli tre! Tillökning i familjen!

På min födelsedag den 3e oktober i år fick jag inget grattis-sms av min pappa. Samma morgon hade P överraskat mig med grönt te, en kaffe och köttbullsmacka med rödbetssallad på en frukostbricka. Sjungit ja må han leva och pussat mig godmorgon. Trots det hade jag svårt att komma upp ur sängen den morgonen. Födelsedagar är svårt. Man blir påmind om hur många som bryr sig om en. Och hur många som inte gör det.

Vid lunch tog han med mig ut på en finlunch till restaurangen där vi hade vår tredje dejt. Vi drack champagne och jag försökte le även fast det var svårt. Han ville beställa tre rätter, men för mig räckte dagens.

När vi kom hem fick jag öppna en box. I den låg Celiné väskan jag hade pillat på, pinnat på Pinterest och drömt om i månader. Jag grät av tacksamhet men också sorg. Jag såg hur han så gärna ville få mig lycklig. Hur mycket han hade planerat. Och hur mycket han älskade mig. Jag fick så dåligt samvete över att jag inte bara kunde vara lycklig. Trycka bort all ångest därinuti, men det gick inte. Och han kramade mig hårt hårt.

När kvällen kom tog han på sig en nystruken skjorta, hans finaste kavaj och en slips han vet att jag älskar. Sedan åkte vi in mot stan. Vi drack gott, åt ännu godare men innan efterrätten ens kommit in höll jag på att somna vid matbordet. Kvällen började närma sig sitt slut och det var många grattis-sms som inte fanns i min inkorg än. Jag kände mig så otillräcklig och besviken över det.

Sedan hade vi det bästa bordet reserverat med våra vänner på Strandvägen 1 där Plura hade konsert. Jag tackade snällt nej, och bad om att få sova. Så vi åkte hem. När han hämtade våra jackor grät jag i smyg, och skämdes över att jag inte bara kunde låstas vara lite mer glad. Han hade ju ordnat och fixat i veckor. Ändå sa han ingenting, utan ville bara göra mig glad.

Väl hemma sjönk jag ihop i soffan och kunde inte sluta gråta. Det som händer sen minns jag så tydligt att det skulle kunna varit igår. Han omfamnade mina händer med sina och lät min kropp få bli liten intill hans. När tårarna var slut torkade han bort den sista med insidan av sin tumme. Sen sa han ”Men älskling, vi två är ju en familj. Och vi kommer bara bli fler och fler med åren”.

Efter det grät jag lyckotårar. Jag älskar den mannen på ett djupare sätt jag aldrig trodde var möjligt.

Bild från när Selma precis hade kommit in i våra liv i höstas.

Och så rätt han hade. För vi väntar nämligen tillökning i familjen! På lördag hämtar vi vår lilla Bruno nere i Skåne. Och jag gråter floder när jag skriver det här. Vi blir en till i vår lilla familj. Och jag älskar det lilla knytet så otroligt mycket redan.

Idag fick vi hem hans lilla säng, och på fredag ska vi gå till stans finaste hundbutik och köpa honom en välkomstpresent. Efter det ska vi dricka bubbel och tidigt på lördagmorgon hämtar vi honom från en liten gård utanför Helsingborg.

Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv och jag kan inte sluta längta efter livet vi har framför oss.