Hej på er allihopa! Hoppas ni mår bra <3 Jag mår sådär just nu. Varje år när december månad börjar, så kommer ångesten som ett brev på posten. Vilket på ett sätt är helt orimligt egentligen – med tanke på hur mycket jag fullkomligt ÄLSKAR julen. Men som ni vet är det ju inget jag alltid har gjort. Och jag antar att det är någon underliggande sorg som mullrar upp till ytan? Över att min familjesituation är som den är.
Som yngre trodde jag att jag skulle bli mer förlåtande desto äldre jag blev. Vilket man på ett sätt blir, för numera är ju aldrig handlingar eller känslor svarta eller vita. Dom är otroligt nyanserade, och det förstår jag ju idag som vuxen. Julen är ju en enda stor symbol för traditionella familjeförhållanden, kärlek, gåvor och trygghet. Så det är väl inte så konstigt att alla dessa känslor jämt bubblar upp i just december.
Som liten var jag obotligt frustrerad över att min pappa valde bort mig. Idag förstår jag att han kanske inte har varit kapabel till att älska, på det sättet som älska innebär för mig. Han älskar säkert, men inte på den nivån eller det sättet som jag kräver utav en pappa. Samtidigt som jag har den här synen på det hela, så vet jag ju idag också att det är så många steg bort som krävs innan man bryter kontakten. Det sker inte över en natt, att man från ena dagen är nära sitt barn. Till att nästa överge det.
Och DET är oförklarligt och oförlåtligt på alla tänkbara sätt. Att en vuxen kan gå igenom alla de stegen, utan att göra motstånd.
Så i några år nu har jag mest varit arg på honom för det här.
En vän till mig, med liknande familjebakgrund som mig, blev pappa för ett tag sedan. Och han sa att föräldraskapet är en enda lång påminnelse om hur man själv hade det som liten. Man tänker hela tiden på vad man själv vill föra vidare till sina barn, och inte. Och kanske att man är mycket mer lik sina egna föräldrar än vad man någonsin har kunnat föreställa sig.
Så jag är ju medveten om att det här med min pappa inte kommer att bli lättare med åren. Snarare kanske tvärt om. Dessutom tror jag att det kommer att vara en mycket större sorg då. Oändliga nätter, skolavslutningar, träningar och julaftonar fyllda av tårar, sorg och besvikelse. För man kommer tvingas bli påmind.
Så även om jag vill glömma och gå vidare, så kommer jag aldrig någonsin att komma undan sorgen över att ha förlorat min pappa. Och det är så förbannat sorgligt. Och orättvist. Att någon som inte har funnits i ens liv på flera år, kan förstöra längtan efter en framtid.
Ellinor<333 Vilken otroligt ärlig & fin text. Vill bara ge dig tusen kramar och säga att allt kommer bli bra.
Jag har inte växt upp med en frånvarande förälder, däremot separerade föräldrar sen så lång tid tillbaka att jag inte minns livet vi levde tillsammans allihop. Detta är en stor sorg för mig och jag tänker ofta på det, särskilt vid högtider. Alltid firat jul med båda släkterna separat och fått ångest för att den ena föräldern då kanske sitter ensam på julafton…
Tror saker från vår barndom och uppväxt sätter sig extra djupt då man inte har verktygen för att bearbeta det där och då.
Men det leder till att man, precis som du skriver, tänker lite extra på hur vi vill att våra framtida barns liv ska vara. Och särskilt hur det INTE ska vara. Då man vill ta bort allt det där som gör ont…
Kram fina du❤️
Tack fina du<3 åh jag förstår. Ja alla familjesituationer ser ju verkligen olika ut <33 Det enda vi kan göra framåt är att vara så som vi själva drömt om <3 kram
Jag tror att bagaget från ens barndom bär man alltid med sig. Men sen jag blev mamma tycker jag tvärtom jämfört med din vän. Det lilla livet som kommer ger en så otroligt mycket kärlek och glädje att det överskuggar sorgen att ens barndom inte var som man hade önskat.
Man ser istället fram emot alla de otroligt fina stunderna man kommer få uppleva med sin ”nya” lilla familj.
Tycker du inte ska vara rädd!
Styrkekram
Vad fin text och rakt in i hjärtat. Jag känner igen mig såå tyvärr och vill bara säga 2 saker.
1. Jag gick i terapi för att typ ”förlåta” att han var frånvarande och inte var en pappa. Jag behövde sätta locket på och sörja. Det känns så mycket bättre idag även om jag såklart också har dagar.
2. Blev mamma för ett år sedan och mådde så dåligt över hur jag skulle hantera mitt barns relation till min pappa (ville helst inte att de skulle ses alls pga vad han utsatt mig för med sin frånvaro). Men, jag ville inte vara som han eller sämre. Allt kom så naturligt och jag ville ge mitt barn det jag aldrig fick. Jag vill låta honom skapa en relation med min pappa om mitt barn vill det. Jag är så tacksam över att mitt barn har en riktig pappa och jag njuter med honom, det är ju nytt för mig också liksom.
Kärlek till dig <3
Förlåt har inte hängt med så länge, vad hände med din Pappa? Kram <3