Tror jag är inne på 40e inlägget sen nyår nu. Skriver, suddar. Skriver, suddar. Påbörjar ett nytt. Suddar.
Har sån jävlig prestationsångest just nu. Vill så mycket. För mycket. Ingenting jag producerar lever upp till förväntningarna. Suddar suddar.
Det går inte att skriva. Jag är helt låst kreativt. Jag är så otroligt tacksam för allt fint som skrivs till mig. Men runt nyår kände jag mig så pass lovordad ifrån alla håll och kanter att allting vände. Från att det kändes magiskt till att det blev en fälla. Vartenda litet ord blev ju faktiskt läst utav någon? Varenda liten bild scrollar någon förbi? Granskar? Och förhoppningsvis läggs på minnet om den är bra nog… Alla minuter extra som jag lägger ner på inläggen för att bygga en hel story, alla som minuterna som ingen har sett. Dom har ni börjat uppmärksamma nu. Då vill jag ju göra det ännu bättre! Och mina kunder ger mig massor av cred för att mitt arbete sticker ut i mängden och ger resultat. Och då vill jag inte sänka min nivå.
Det är vad det är. Jag lever verkligen för det här. Brinner för branschen. För att göra skillnad. För att utvecklas. Och bakom kulisserna finns kreativiteten kvar. Den läggs på planeringen, samarbetena, strategierna, mötena, smyckeskollektionen, rapporterna och säljpitcharna. Men sen finns inte orken kvar till bloggen.
Min älskade älskade blogg. Jag kan ju skriva. Brinner för skrivandet. Storyn. Det handlar inte om att dela med mig utav mitt liv, utan att arbeta och laborera med kommunikationen. Och kanske är det också därför bloggen alltid blir drabbad först – i mina såna här svackor av prestationsångest. För det är här jag kan leverera, SKA leverera.
Det är mycket som skaver inuti just nu. Men jag kan inte riktigt få ner allt i skrift. 40 opublicerade blogginlägg senare som sagt…
Nu är klockan 23 och jag åt precis middag. Urpumpad. Trängd. Och ångestfull. Det som stressar mig är inte situationen just nu. Utan snarare hur jag ska ta mig ur det här. För det är ingen annan än jag själv som har satt mig i den här båten. Inte ni, ingen kund, utan bara jag. Mitt huvud. Prestationsångesten. Att jag inte bara kan släppa saker när dom är okej. Att okej aldrig kan räcka för mig. Utan istället måste det alltid vara nytt nytt nytt. Ännu mer kreativt… Och just nu har jag hamnat i en sits där jag har kämpat så hårt under året för att skapa content där ni i vartenda litet inlägg jag publicerar, ska veta att det är JAG som jag gjort det. Oavsett om ni har en bindel för ögonen eller inte. Och det har slutat i att jag har gett lite utav MIG. Så nu finns det inte så mycket kvar att ge. Varken ork eller energimässigt. Så känns det.
Som ni vet har min höst varit kantad utav extremt mycket jobb. Och jag har utan vidare fundering trott att det är för att jag har haft så kul. Men det har varit precis tvärtom. Jag har ju jobbat så mycket för att jag har ångest. Hade jag inte varit en sån perfektionist hade jag nog kunnat jobba 1/3e del mindre.
Aja jag orkar inte älta. Måste bara få ur mig det här. Det tar sån jävla energi av att ha allt samlat inuti mig. Ibland önskar man ju bara att man var ett barn igen. Och att någon vuxen kunde komma in och berätta för en vad man ska göra.
Nämen Ellinor,hur har du det egentligen? Mmm,kan verkligen förstå hur det är att ständigt hitta på nytt,dela sitt liv med ”alla” osv.Du skrev nån gång att din pojkvän sade att det är 50 000 till som skall med och sitta på den där filten.Mitt råd till dig är att sälja dig så dyrt som möjligt för det livet du lever har ett personligt pris.När du är trött på ditt nuvarande liv är du välkommen att röja i min skog,med ett motorsåg i händerna.Befriande för kropp och själ.
Många kramar och många tankar till Dig!
Nu har du ältat det här i typ ett halvår fram och tillbaka. Under samma tid ser det också ut som att du rasat i vikt. Ta hjälp av någon professionell istället för att skriva ut allt på Instagram en gång i veckan. Först då kommer du kunna må bättre på riktigt 🙏
Ta en förmiddag ledigt i alla fall. Sov ut, ät en god frukost, gosa med Bruno och P och ta en promenad. <3 Du är famtastisk!
Mitt tips som jag alltid gett alla andra med aldrig levt efter själv förens nu: sök hjälp!!! Jag lider av liknande men mera kopplat till stress och vill göra allt nu nu nu. Stressar ihjäl mig över ingenting, allting blir prestation och får en laddning. Sökte hjälp hos psykolog och blev remitterad vidare till rehab och går nu på mediyoga en gång i veckan i två månader. Finns massa hjälp att få bara man vågar fråga efter det <3 bara du kan bestämma dig för att ändra detta, ingen annan.
Det rådet funkar säkert för en del men för mig,som faktiskt upplever liknande som Ellinor,som har en verksamhet att sköta i mitt egna företag,lån och skulder så skulle ett sådant sammanbrott orsaka ekonomisk ruin.Jag kämpar på och ibland tillåter verkligheten att småspringa för att i nästa stund får man krypa.Skit samma bara det går framåt och att man inte backar eller stannar.Man är starkare än man kanske tror.
Att söka hjälp betyder ju inte att pausa allting annat alla gånger, man kan komplettera sitt liv med hjälpen som erbjuds, exempelvis kvällstid :-). Det är svårt att lösa alla problem själv ibland.
Håller helt med dig Sofie! <3
Hej,
Jag tror att om du bara delar med dig av ditt liv så har du fantastisk ”storytelling” och kommunikation redan där, och det är det som säljer. Influencers utan storytelling (ca. 90%), alltså de som bara visar produkter i inlägg efter inlägg är inte lika intressant. Det som gör din blogg och dig som bloggare superbra, kul att följa och unik som influencer är att du just skriver om ditt liv. Bara fortsätt så!
All lycka till!
Mvh,
Anneli
kram