För 4år sedan frågade han chans på mig

4år sedan idag. 

Tidigare på dagen hade vi suttit i hans bil påväg ner till Västkusten, och min uppgift var att leverera bra musik. En uppgift som där och då kändes helt övermäktig, för jag hade ju ingen aning om vad han gillade för något? Jag minns att han sträckte sig efter min hand när vi passerade Jönköping, och jag lät mina fingrar knytas runt hans.

Det första mötet med mina vänner blev precis som mellan honom och mig. Helt självklart på något vis. Som att den sista pusselbiten var på plats, och det var inget som någon ryckte på axlarna åt. Som att han alltid hade varit med när vi skulle handla  naturgodis och pepsi max på affären?

På kvällen drack vi rosévin, lyssnade på Håkan Hellström i högtalarna och såg ut över havet. Nu var vi på min hemarena, bland mitt folk. Han reste sig upp för att gå på toaletten, och när han hade stängt igen balkongdörren efter sig, så sträckte Wiktor upp sitt glas mot himlen och utbrast ”så mycket som du strålar nu Ellinor, har du aldrig strålat sedan jag lärde känna dig”. Jag blev röd om kinderna, log generat och tog en sipp ur mitt glas…

Den där killen kanske betydde lite mer än vad jag ville erkänna ändå…

På kvällen dukade vi upp långbord, och mellan den fina dukningen trängdes räkfat, ölburkar och uppskurna baugettebitar. Han fick alla i rummets uppmärksamhet och sen började han berätta… Berätta om tiden innan mig, och om stroken han hade varit med om för några år sedan. Jag såg ut över bordet, och medan mina vänner torkade tårarna så var jag så stolt över att ha träffat någon som honom. Någon som kunde vara så trygg, men samtidigt så sårbar.

När solen hade gått upp igen, så gick vi och la oss. Och när jag satte mig på sängkanten så räckte han upp täcket med ena handen i luften och bad mig att komma närmre. Jag la mig på hans axel, och sedan låg vi så ett tag utan att säga någonting. Dagen därpå skulle han få träffa resten utav min bekantskapskrets. Folk som stod mig nära, men också såna som jag inte hade träffat sedan jag flyttade ifrån Göteborg.

Efter en stund avbröt han tystnaden och frågade ”Hur kommer du att presenta mig för dem andra imorgon?”. Han la sig på sidan och borrade in sitt ansikte mellan min kind och kudden. Som om han ville gömma sig från svaret. Men trots det kunde han inte hjälpa att börja le där i örngottet.

”Som min kille”, svarade jag.

Jag har sett dig i dina mörkaste dagar, och du mig i mina.
Du är allt jag inte är. Och jag kompletterar dig med allt du inte har. 
Med dig är jag liten, men samtidigt har du gjort mig så stor. 
Allt jag gör, gör jag för dig. 
Och jag älskar dig så fruktansvärt mycket.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar:
”Förlåt älskling”
”Att ta sig igenom en enorm sorg tillsammans”
”Att gå vidare från honom”