Helluuu fellas! Jag måste bara prata om en grej som har blivit rätt uppenbar för mig sedan jag blev gravid. Att människor verkar vara helt fixerade utav den gravida kroppen… För hur kroppen SER UT är väl det sista en graviditet handlar om.
Jag är ju verkligen en person som har noll fokus på kroppen och på något höger lyckades jag bli fri mina komplex för ett par år sedan. När jag går upp eller ner i vikt så ser jag det väl efter ett tag – men det är inget jag lägger någon värdering i. Jag kämpar inte för att SE UT på något speciellt sätt, utan mitt fokus ligger på att MÅ BRA. Alltså verkligen.
Meeen. Jag har alltid fått höra att ”den dagen du blir gravid kommer du vara så himla vacker! bara en liten perfektttt kula på magen åh åh åh!”. Vi pratar alltså inte bara om några få tillfällen, utan typ prick varje gång graviditeter har kommit på tal hehe. Både bland främlingar och vänner. Så tillslut blev det liksom en sanning för mig. Att jag var en person som bara fick en liten kula när jag blev gravid och att det var det normala.
Men så klev jag in i v9 och skulle dra på mig mina vanliga jeans… Men som from all of a sudden fastnade på låren precis över knäet. Först trodde jag att det var något fel? Ingen jag kände till hade haft samma problem först tidigast v18? 20? Sen när jag vägde mig hemma hos en släkting som lyfte på ögonbrynen över att jag hade gått upp så många kilo på så kort tid blev jag stressad. Och på det började människor i min omgivning säga ”åh man ser en liten mage redan ju!!”. Vilket ju bara är något fint, men där och då blev jag bara så stressad…
Min kropp ”skulle ju inte förändras under graviditeten”? Jag skulle ju bara få en liten kula? Var det något som var fel? Väntade jag tvillingar? (Jag SKÄMS verkligen i efterhand för att jag tänkte såhär för det är så olikt mig).
Bilder tagna i v19.
… Sedan började tankarna att snurra. ”Om jag har gått upp så mycket i vikt redan i v9, hur stor kommer jag inte bli sen då..?” osv. För någon som aldrig har varit gravid så FÖRSTÅR jag om det blir svårt att greppa varför man fokuserar på utseende när kroppen SKAPAR ETT LIV i magen. Jag förstår verkligen det, jag tänkte också så innan jag själv plussade på stickan.
… Men jag fattar ju inte att jag är gravid! Varken då i v9 eller nu i slutet på v21… Jag förstår inte ens att det ska komma ett barn fastän halva tiden har gått hahaha. Det är ju oundvikligt att undgå alla gravidkramper, men i övrigt är magen den enda skillnaden jag kan SE. Så när jag väl började att jämföra min kropp så blev det de enda jag kunde fokusera på. Vilket såhär i efterhand känns så sorgligt för det finns ju såå mycket annat kul man kan och SKA lägga sin energi på i början utav en graviditet.
Jag är ju fortfarande en smal tjej, det säger jag såklart ingenting om. Jag vill inte att någon utav er ska jämföra er med mig, eller tro att jag går runt och har åsikter om andras kroppar mm. Men jag ville bara vara öppen med att även jag – som ändå är en person som vanligtvis lägger noll fokus på kroppen – tyckte att den första tiden när kroppen växte tog mycket energi.
Jag hade ett allvarligt snack om det här med en jättefin vän nyligen som fick mig att förstå att alla inte går runt och tänker att det är något fel på mig som har gått upp i vikt. För det är verkligen så jag har tänkt. Att min gravidkropp inte kunde leva upp till folks förväntningar om hur den skulle se ut. Hon intalade mig också att allt bara satt i mitt huvud, och det kändes så bra att ha öppnat upp mig om alla hjärnspökena. För jag insåg att tankarna var just det – bara hjärnspöken och inte verkligheten.
Jag vet ju att kroppen förändras under graviditeten, det var jag helt förberedd på. Det SKA den ju göra. Men jag trodde aaaaaldrig att människors komplimanger skulle ha satt sig så djupt i mig att dem blev förvandlades till hjärnspöken. Hade ingen kommenterat min mage och kropp innan (eller under) graviditeten så hade jag förmodligen inte reagerat på att kroppen förändrades. Men i början av graviditeten kände jag mig som ett levande objekt, helt fri för alla att kommentera bäst dem ville. Och så har jag aldrig känt när jag inte har varit gravid. Då skulle ju aldrig någon kommentera om jag hade gått upp i vikt eller inte. Men bara för att jag väntade barn kändes det fritt fram för folk att göra det.
Jag vet att alla som har sagt till mig att min kropp kommer se ut prick som vanligt under graviditeten har menat väl <3 Herregud jag har garanterat sagt liknande saker till vänner innan utan att tänka mig för. Man vill ju bara ge en liten boost till den som är gravid. Sedan vet jag inte om andra har reagerat annorlunda och att det är jag som överdriver. Men jag är verkligen inte van vid att min kropp står i centrum, ”bedöms” eller att den ens är ett samtalsämne.
Såå nu jag vill bara skriva att: snälla snälla snälla kan vi ta bort fokuset ifrån kroppen och vikten när det kommer till graviditeter? Såklart att man ska säga att någon är vacker när den är gravid, men måste vi lägga så stor vikt vid utseendet när någon väntar barn?
Vill såklart även skriva att: det finns inga fina eller fula gravidmagar. Inga fina eller fula gravidKROPPAR heller för den delen. Prick varenda en är vacker precis som den är<333
Alla ni som är/har varit gravida (eller alla ni andra också såklart) hur tänker ni om det här? Jag skäms verkligen för att ha haft såna här tankar när graviditeten handlar om prick allting annat än just utseende och vikt.
Jag har alltid varit tunn/smal (eller var man nu ska använda för ord) och när jag väntade min första dotter sa min BM att jag inte skulle bli förvånad om jag gick upp runt 20 kg just för att hon trodde att min kropp skulle behöva det för att räcka åt både mig och bebis. Och mycket riktigt gick jag upp runt 20 kg (närmare 23 för att vara exakt). Sen försvann dom ganska fort men det var så min kropp reagerade på amning osv helt enkelt. Med dotter nummer 2 var jag också tunn/smal först men gick upp 18 kg och har ett par kg kvar nu över ett år senare. Så var det för mig och jag anammade vartenda kilo, jag kände mig så fin i min mage och alla extrakilon. Jag trivs i min kropp även nu dock men wow vad vacker jag kände mig under båda mina graviditeter 🙏🏼♥️
Jag tycker det är väldigt skönt att du lyfter detta. Jag är gravid i vecka 11 (fortfarande hemligt för de flesta) och på mig har det också börjat synas. Jag känner igen mig i det du skriver!
Grattis till er graviditet! Du är så fin!
Så himla viktigt! Verkligen tråkigt att det ska handla om dessa extrakilon och att svälla upp osv. Jag har former och är inte alls ”smal” men inte heller ”tjock” och min barnmorska sa åt mig att max gå upp 6-8kg…jävla kärring tänkte jag och bytte direkt men det satte sig liksom i hjärnan och jag tänkte att om jag gick upp mer så var det dåligt för barnet osv. Det slutade med att jag gick upp 20kg och jag har aldrig känt mig vackrare än när jag var gravid! Tankarna om hur kroppen skulle påverkas rent ytligt fanns under graviditeten men försvann ganska fort efter, inte ens bristningarna på magen och låren stör mig – jag vet att de bleknar och det viktiga är att jag fick äran att bära mitt barn ❤️ att ta det lugnt och få i sig mat är det viktiga. Kan man motionera är det såklart super men kan man inte så kan man inte och det är lugnt. Jag fick fruktansvärd foglossning v16 och kunde inte röra mig (alltså inte byta ställning i soffan ens) och den sitter i till viss del fortfarande 😑 hoppas fokuset på kvinnokroppen ska skifta snart, börjar bli tröttsamt att försöka leva upp till männens ideal
Känner igen mig i det här så mycket. Har gråtit över det. Jag är i vecka 15 och har aldrig varit med om något liknande heller. Alla tar sig friheten att uttala sig om min kropp. ”Följer du viktkurvan?” ”Nu börjar du bli rund” osv… Jag är inte så lång 1.65 och har tränat ganska mycket, så när barnmorskan sa att jag redan i vecka 8 vägde 77kg fick jag sådan ångest och den har inte försvunnit. Jag har inte haft jätte bra koll på vågen och också alltid utgått från hur jag mår och hur jag känner mig. Men har aldrig vägt över 60kg innan. Barnmorskan märkte min reaktion och istället att vi pratar om det sa hon att vi inte behöver prata vikt alls. Mår ganska dåligt över det för jag känner inte att jag har gått upp så mycket ändå. Men siffran på vågen säger något helt annat. Och jag skäms också, så mycket och vågar heller inte ta upp det för jag borde njuta av att vara gravid. Men min första trimester har varit katastrof. Mått så dåligt, spytt och illamående dygnet runt, migrän och trötthet. Nä, inte alls kul, önskade att jag bara fick må bra men istället har folk fått mig att fokusera på vikten istället för det som är viktigt.
Till att börja med, stort grattis!!
Jag är också gravid, nu i v15, men fick precis som du, mage redan runt v9. När jag sedan gick ut med graviditeten i v13 (och bild på magen) så var alla kommentarerna ”Grattis” och därefter ett DM där de frågade vilken vecka jag var i och därefter ”Oj, sådär stor brukar man inte vara då. Konstigt!” Så jag har därefter försökt dölja min mage för andra. Samtidigt som jag själv tycker att det är mysigt att den växer, men jag tycker att det är jobbigt att höra att det inte är ”normalt” 😔
Känner igen mig i din text men med skillnad att jag redan innan graviditeten vägde 75kg. Har alltid legat runt 60kg men för två år sen flyttade jag till en stad jag inte trivs i och med ett jobb jag inte tokgillar direkt. Resulterade i noll träning och vikten bara ökade. Har sån ångest över att jag inte bör gå upp speciellt mkt nu som gravid.. försöker gå på promenader och bara njuta ändå och tänka att min kropp kommer klara det här fint ändå! Hoppas att du kan hitta glädjen i din graviditet och inte få massa viktkommentarer! Stor kram på dig!
Så viktigt att du lyfter detta! Jag har stört mig på att folk säger att jag kommer få en fin gravidkropp. I mitt huvud är alla gravida vackra, vi bär liksom på ett mirakel i vår kropp?!
Men direkt när jag kom till jobbet efter att gått ut med min graviditet så började kommentarerna, någon kallade mig tjockis och petade på min mage, en annan skulle visa för alla hur min svank ändrats… blev chockad och irriterad. Jag blev ett objekt. Sa ifrån att jag inte vill få kommentarer, räcker med ett ”vad fin du är idag”. Jag vet att min kropp växer på alla möjliga håll och jag är mer bekväm än någonsin med det!
Förstår dig verkligen! Jag blev tyvärr helt besatt av vikten under och efter min graviditet. Jag har alltid fått höra att jag är smal etc och kände typ press pga det att inte gå upp så mycket?! Just för att jag också hört ”du kommer bara få en kula och that’s it” Så fattar dig!
Jag gick upp 25kg, och jag mådde fruktansvärt över det. Jag försökte släppa det men det men det var så svårt, skämdes så fort jag träffade vänner/bekanta/kollegor för kunde bara tänka på vad dem tänkte om min viktuppgång. Tror det är för att jag (tyvärr) hört mina vänners kommentarer om andra gravida att ”oj vad stor hon börjar bli” och kände bara att det är sådär de pratar om mig när jag gått hem. HEMSKT! Fyfan för att kommentera gravida kvinnors kroppar negativt. Det satte verkligen griller i huvudet på mig.
Nu är min son 4,5 månad och jag har gått ner mina kilon och jag börjar känna mig som mig själv igen men fy vad hemskt det är med vikthetsen i dagens samhälle, som jag själv är en del av känner jag ju pga mitt sett att se på mig själv.
Hoppas du får njuta av din graviditet oavsett vart vikten tar vägen. Jag hoppas ha ett bättre/sundare fokus tills nästa barn! Skulle aldrig tänka så om andra gravida så varför ödsla tid och energi på att tänka så om mig själv. Men svårt när man är mitt i det att inse..
Hej!
Jag är gravid i v17 och har precis som du från olika personer i min närhet eller bekantskapskrets fått höra. ’Ja men du som är så smal och liten i kroppen, du kommer ju bara få en liten gullig kula där på magen’. Min barnmorska var vid första besöket väldigt tydlig med att säga att, det är väldigt olika hur kroppen kommer välja att ’tackla graviditeten utseendemässigt’, det går inte att förutspå på förhand. Det är väldigt vanligt att du som gravid går upp minst 15-20 kilo och hur det ter sig får man se. Det var väldigt skönt att höra för att på så sätt ändå ställa in sig på att jag kommer troligtvis gå upp i vikt men vart all vikt delvis ’sätter sig’ är svårt att veta på förhand. Jag har precis börjat få en liten mage. Den lös helt med sin frånvaro fram tills för någon vecka sedan. Vilket för många, som visste om att jag var gravid, var konstigt -’den borde ju börja synas nu väl?’. Jag själv som är gravid för första gången började fundera på om det kunde vara något fel på barnet (fast alla kontroller innan hade visat motsatsen). Nu känner jag såhär: jag förstår att det förmodligen är i all välmening andra uttalar sig. Men kan tyvärr också bli väldigt fel. Det som förvånar mig är att andra som själv varit gravida borde veta att alla gravidkroppar ser och reagerar olika. Det finns ingen ’perfekt gravidkropp’ som kan eller ska eftersträvas. Viktigt som du gör nu att vi som är gravida och har dessa upplevelser delar med oss av våra erfarenheter till andra som kanske är gravida eller ska bli gravida för att få bort stereotypa bilder av hur en gravid kropp ska se ut.
Stor kram
Viktigt inlägg!
Jag har i flera år klarat mig från negativa tankar om min kropp. Jag har absolut inte tyckt att den är snygg men jag har liksom inte heller brytt mig direkt eller låtit det styra mitt mående. Jag har också ofta tyckt att det nästan är sorgligt med gravida som behövt bry sig och må dåligt över att det går upp eller har gått upp i vikt. Det har liksom känts så himla irrelevant i sammanhanget.
Men! Nu är jag själv gravid och jag har helt oväntat fått ganska många rädslor och negativa tankar kring vikten…det känns som att det har något med att man själv inte styr över situationen. En gång slog till och med tanken mig att jag liksom ”offrar” min egna kropp och mig själv för den här bebisen. Innan såg jag bara det vackra i det men nu finns det något läskigt och negativt med den tanken.
Nu måste jag akta mig för att låta det negativa ta överhand..
Jag tycker inte att det har varit jobbigt att gå upp i vikt alls under graviditeten. Men EFTER har varit en ständig kamp med självförtroendet, 2 månader efter förlossningen börjar kroppen kännas riktigt som sig själv igen men vad jag däremot såg i spegeln matchade inte mitt mående. Amningen stannade helt av min viktnedgång efter graviditeten och det tog 1,5 år innan det kändes bra igen.
Har liksom aldrig tyckt illa om min kropp men 10 kilos övervikt på en annars rätt petit kropp var tungt och slitsamt för att inte tala om alla kläder som man inte kom i igen.
Det är ju av såna här anledningar man älskar att följa dig. Du lyfter ämnen som man inte vågar prata om.
Jag är själv tidigt gravid (inte så många som vet än mer än familj och nära vänner) och jag har redan börjat ha en del ångest över att jag kommer gå upp i vikt. Just pga som du säger att man ofta får höra åsikter om hur gravida kvinnor ser ut. Jag har inte själv fått kommentarer men tycker ofta att man hör kommentarer som ”har du sett hur stor hon blivit” eller ”oj vilken liten mage”. Genom att ha hört sådana kommentarer så förstår jag att det antagligen kommer komma sådant om mig, att andra kommer prata om huruvida jag går upp lite eller mycket. Vilket som du säger borde vara helt orelevant och dessutom i många fall något man som gravid kvinna inte kan styra.
Jag vill bara säga att jag tycker du och din mage är hur fina som helst! Oavsett storlek. Själv tycker jag bara att det är något med gravida kvinnor som gör dem så fantastiskt vackra. Kanske har det att göra med att det skapas ett LIV inom den kroppen. Längtar själv till den dagen för då kanske jag får känna mig sådär vacker jag alltid tänker när jag ser gravida kvinnor.
Åh. Det här med att folk får ”fritt fram” att kommentera en kvinnas kropp så fort hon blev gravid. Jag kunde under samma dag få höra ”vad stor din mage är för att vara i vecka X” och ”vad liten din mage är för att vara i vecka X”.. Började tillslut svara med ”jaha, jag vet faktiskt inte hur stor min mage borde vara just nu” och då börjar alla ursäkta sig med ”nejmen alltså jag menade inte så”. Men håll k från början då.. Vet inte om det kommer att funka för dig men för mig blev det en bra kommentar för att slippa bry mig om vad folk sa.
Jag var precis som du väldigt smal innan jag blev gravid med dotter. Men med graviditeten o de extra kilona, mest på magen då o brösten, men även på övriga kroppen såklart (+13 kg) så kände jag mig kvinnlig o vacker, så när jag så småningom gick ner till min normala vikt igen så saknade jag min kvinnliga kropp. Jag tror att du fått hjärnspöken pga det folk sagt till dig, jag fick höra detsamma ”du kommer bara få en liten fin kula på magen”. Du är förbannat fin o den dagen det blir ett ”problem” för dig ”på riktigt” med vikten så tar du tag i det då, på ett hälsosamt sätt, eller hur ❤ Så onödigt för dig att tänka dessa dumma tankar när du bara ska njuta o ta in det som ska komma…. Kram från en ”äldre” klok följare 😉
Jag tyckte också att min mage blev ”stor tidigt” (är gravid i v19 med första barnet) och det triggade MASSOR av gamla hjärnspöken som jag inte haft sedan jag var tonåring!! Kan helt relatera till det du skriver.
Nu känns de kroppsliga förändringarna okej men jag märker att den här graviditeten triggar otroligt mycket mer wounds hos mig som jag trodde jag lämnat bakom mig. Jag har alltid varit rädd för att uppfattas som lat eller tråkig (hej Duktig Flicka symptom!) och det är också hjärnspöken som kommit tillbaka, eftersom jag av naturliga skäl varit mer trött på sistone. Är glad att jag redan innan graviditeten gick i terapi varje vecka och har en plats där jag kan utforska och utmana tankar som dyker upp. Det är en jäkla resa det här ;D
Så viktigt ämne och kul att du tar upp det då jag själv är i början av en graviditet och känner igen mig i mycket! Kram
Jag tycker det är så befriande att du lyfter det här med vikt- och kroppshets under en graviditet. Jag har de senaste åren haft ett par besvärliga extrakilon runt magen och nu när jag blev gravid har jag endast känt mig som en elefant och ingenting annat. Nu är jag i vecka 19 och det är först nu som man börjar se kulan ordentligt. Innan gick jag runt och kände mig enorm, men skyllde på att jag hade kvar några semesterkilon? Så sjukt att jag ens känner att jag måste skylla på nåt, oavsett om jag är gravid eller inte. Jag är orolig för hur stor jag kommer bli, för hur många ”felkilon” jag kommer gå upp. Jag får ångest om jag fuskat lite med träningen och ser framför mig hur jag i månad 9 kommer vara lika bred som jag är lång. Jag vill, som du säger, njuta av att vara gravid! Vara i en bubbla av eufori att jag ska bli mamma (vilket man förmodligen inte fattar förrän ungen är ute 😂), njuta av lyckan tillsammans med min sambo. Istället genomsyras mina tankar av att jag inte vill bli tjock. Det är så tråkigt! Och det blir ju inte bättre av att omgivningen går runt och säger att min mage ”är stor för att vara i vecka …”. Och alla dom som tar sig friheten att ta på magen också, bara för att man är gravid? Nej men sluta..
Skönt iallafall att känna att man inte är ensam om dom här tankarna! Måste försöka släppa det lite, inte hänga med i kroppshetsen. Men det är ju lättare sagt än gjort!
Ta hand om dig!
Jag tycker det är så bra och viktigt att du tar upp det här. Jag blev gravid precis i början på en väldigt intensiv behandling mot bulimi. Dock var det bara min närmsta familj som visste om detta. Så bland mina vänner/bekanta var det ofta kommentarer om hur jag såg ut, om magen var stor eller liten, hur den kommer se ut sen, hur snabbt jag kommer gå ner efteråt och att jag säkert ”inte kommer vara den som går upp speciellt mycket utan bara kommer ha en sån fin liten perfekt kula”. Kommentarer som tog kål på mig. Om det var tufft att ha en ätstörning innan graviditet så var det HEMSKT under tiden. För så fixerad folk var över min kropp har de aldrig varit.
– det måste få ett STOPP NU.
Om folk bara visste vad små små ord och säkert i grunden, välmenande, kommentarer kan göra med en kropp som skapar en ny liten människa..
PRECIS samma kommentarer har jag fått av mina vänner, att jag bara skulle få en liten kula och inte skulle gå upp särskilt mycket i vikt.. Halvvägs in i graviditeten fick jag be min BM att inte berätta min vikt när vi vägde mig för att jag fick sådan ångest av det… Jag gick upp 25kg och fick gång på gång höra hur stor jag blivit… Jag har fortfarande jobbigt med ångesten just över min kropp (9veckor sedan jag födde min son)… Jag önskar så att jag kunde sluta fokusera på vad som står på vågen när kroppen är helt magisk som både skapat och burit min son i 9 månader… men det är lättare sagt än gjort..
Spot on!!
Kram 💫
tack<33
Fina du!
Jag förstår verkligen vad du menar trots att jag själv faktiskt aldrig tänkt på det innan jag läser detta (skäms nästan lite). Tänker på alla hundratals kommentarer jag mottog när jag var gravid (har en son på drygt 1 år nu) och inser att det verkligen varit fritt fram att kommentera min kropp!? Vilket ju faktiskt egentligen är skitsjukt. DOCK tog jag alla kommentarer som komplimanger både eftersom jag vet att dom var sagda som det plus att jag själv gillade förändringen och trivdes med att gå upp i vikt osv. Är normalbyggd från start. Det jag längtade till mest med mvc besöken var att få ställa mig på vågen och se hur många kilo jag gått upp haha. Har aldrig ägt en våg själv då jag som du inte lägger fokus på den siffran.
Men jag kan ändå VERKLIGEN förstå vad du menar. Även om de flesta menar gott med att kommentera den gravida kroppen så är det ju galet att göra det! Ska hädanefter själv verkligen tänka på att säga typ ”vad vacker du är” eller ”du strålar som gravid” eller liknande istället för att säga ”åh nu syns den lilla magen” eftersom personen i fråga kanske tycker det är jättejobbigt att den just syns. Det är så lätt att utgå från sig själv och i o med att just jag älskade att höra ”åh nu syns magen” så behöver inte andra älska det.
Tack för ett viktigt inlägg!! Hoppas resten av graviditeten kommer gå galant. Kram
Jag känner så väl igen allt det du skriver Ellinor! Jag hade först bf 14 feb i år, sen ändrades det till 20e -gick 13 dagar över tiden så hon kom den 3e mars.
Jag har alltid varit ”liten”, alltså både kort och nätt i kroppen. När jag blev gravid så hoppade folk på möjligheten att säga ”Men du är så liten, det kommer bara att bli en mage”, ”Du som har så bra ämnesomsättning, det kommer inte hända något alls!” Och liknande. Där och då blev jag helt ställd, för jag har aldrig heller tänkt så mycket på min kropp, folk i min närhet hade aldrig kommenterat min kropp tidigare. Jag blev, och blir fortfarande, arg över hur folk förändras i sitt bemötande när någon är gravid. Hade folk inte sagt något om min kropp så hade jag inte lagt energi på att fundera på huruvida den var bra eller dålig, för precis som du så blev det där med byxorna ett ”problem” rätt tidigt.
Men så bara intalade jag mig att jag måste skita i folks välmenade ord och köra mitt eget race, precis den mentaliteten jag alltid haft tidigare. Så mitt bästa tips till alla som är gravida är att lyssna på sig själv, ingen känner dig så väl som du själv, både kroppsligt och det mentala. Och vill man ha råd som är något att lyssna på så fråga barnmorskan, helt enkelt.
Allt gott till dig nu, och stort grattis! Ni har det bästa framför er<3
Åh känner igen mig sååååå mycket. Fick mitt första barn i början på 2020 och har alltid också varit en smal tjej som också fick höra att jag bara skulle få en liten mage. Nu levde jag upp till dom ”förväntningarna”, och fick bara en liten mage. Men fick jämt och ständigt höra hur liten mage jag hade, om barnet var friskt mm. Folk som skrattade åt att jag var i v36 för det kunde man INTE tro. Det ledde till att jag skämdes över min mage, ville inte träffa folk som jag inte brukade träffa för jag ville inte riskera att få en sådan kommentar. Så vidrig period var det i mitt liv. Aldrig någonsin känt mig så ful, dålig och liten som under min graviditet.
Omg herregud så tragiskt 😫 ibland undrar man vad fan folks problem är 😫❤️❤️❤️❤️
VERKLIGEN <3
Så hög igenkänningsfaktor! Jag är också lång och ganska smal. Nu är jag gravid i nästan samma vecka som dig 🙂 har alltid fått höra att ”man inte kommer se att jag är gravid” eller att ”jag kommer få en sån liten söt kula”. Jag har gått upp i vikt under graviditeten (vilket är helt normalt!) och har också upplevt det lite jobbigt. Egentligen inte pga min egna åsikt utan snarare för att jag känt att jag inte levt upp till förväntningarna andra har på min graviditet. Helt galet att man ska behöva känna så och håller helt med dig att folk borde sluta kommentera andras kroppar innan, under och efter en graviditet. Tack för ett grymt inlägg! 🙂
Hej!
Jag är I vecka 14 o känner igen mig sååå mycket, har en svägerska som i vecka 25 fortfarande kunde ha sina vanliga jeans, själv var jag då i vecka 9-10 o hade redan köpt mammabyxor. Hos barnmorskan förra veckan vägde jag mig o insåg att jag redan gått upp 8 kg o de kändes sådär :/ men! Man skapar ju som sagt ett liv och alla graviditeter är individuella. Tack för att du lyfter det, det är skönt att veta att man inte är själv 🙏
Gravid i vecka 35. ”aldrig sett någon som ser så gravid ut som du, du är så bred hela du – fast du har ingen mage” ”va, var är magen??” ”Har du svullnat upp i resten av kroppen för du har ju ingen mage?” ”Vänd på dig kolla bakifrån, så bred där ser man!” ”nu ser man lite mage!” ”nu börjar du tjocka på dig!” ”Du har väl gått upp minst 10kg?” ”Har du gått upp något? 3kg kanske?” ”Du ser så trött ut över ögonen, som diabetesögon, det hr du haft hela graviditeten” Tack för allt, säger ett gammalt ätstört huvud… tur att jag är mentalt mycket starkare idag. Men det gör ändå ont. För min kropps utseende är inte vad jag vill fokusera på nu. Men tycdligen vill alla andra.
Omg!!!!! Folk säger SÅ SJUKA SAKER!!!! Jag glömmer ju tack gode gud bort typ allt hehe (har sämst minne) men har fått sååå många kommentarer också. Dom flesta är ju av 100% välvilja men ibland landar det bara så fel. Om vi bara slutade prata om gravidas kroppar så skulle inte problemet finnas längre <3
Jag är gravid i v.21, började använda gravidbyxor runt v.8-9, kände mig så svullen och stor. Nu i v.21 säger många ”åh va magen är stor” och när jag säger vilken vecka jag är i tittar de storögt på mig och säger ”oooj”. Jag skäms lite över min mage, den ser mer ut som ett ”B” och inte som en fin kula..
Försöker att inte tänka på vikten, men oj vad det är svårt!
Jag vet!!!! Just pga alla kommenterar det!!!!<3
Jag googlade för att jag ville veta om fler känner som jag. För de jag har försökt prata med i min närhet viftar ofta bort det och tycker jag är fånig. Men jag känner det så starkt. Jag skäms för min kropp, jag jämför mig med andra och jag känner mig så ful.
Jag är i vecka 33 och har känt mig ful hela graviditeten.
Jag vet om att jag inte borde känna så här. Att jag inte ska jämföra och fokusera på det. Och det går ok, tills att jag ska vara ute ibland folk, eller träffa någon jag inte sett på länge. Då skäms jag,
Jag vet inte hur jag ska klä mig och vill inte vara gravid längre.
Jag önskar jag hade någon att prata med om detta. Men det är inget man kan ta upp med vem som. För de flesta förstör inte.