Man får ju ofta frågan hur det känns att ha blivit mamma, och det är ju helt omöjligt att svara på. Det är så förbannat stort, för brett för att ett svar ska kunna summera allt man känner. För allt med William känns självklart, rätt och faktiskt ganska enkelt. Men allt runtomkring honom tycker jag känns svårare. ”Vem är jag?” i allt detta och så vidare.
Vi alla kategoriserar ju människor, oavsett om vi vill det eller inte. Och så även jag. Mammor kan kategoriseras in i alla möjliga fack. Hemmafrun eller arbetsnarkomanen. Hon som gör matsäck till stranden eller hon som köper färdig mat ifrån korvmojen. Hon som aldrig lämnar ifrån sig sina barn eller hon som har nanny. En ung mamma eller en gammal mamma. Ja ni hajar. Motsvarigheterna är oändliga. Och mitt i allt det här står jag själv och försöker hitta vem jag är som morsa. Men jag kan inte placera mig själv någonstans. Jag är prick mittemellan i allt känns det som?
Så jag vet inte vem jag ”är som mamma”. Kanske kommer det sen? När barnen blir äldre? William känns alltså självklar i mitt liv, men jag själv känns inte självklar i vilken just MIN mammaroll är? Om ni fattar? För jag är inget av allt det där jag rabblade precis. Jag är ingen bullmamma, men jag är heller ingen workaholic. Jag är inte överbeskyddande men heller ingen free spirit, och jag är varken gammal eller ung.
Det känns som att alla morsor har gäng som dom hänger med, med jämnlikar. Som tycker exakt som dom? Att dom alla vet sin tydliga roll som mamma? Eller jag har missförstått det helt? Det kanske inte finns några gäng med morsor som i nickar i takt till att barnmat på burk är skit?
Kanske är det viktigt för en att vilja placera sig själv i ett sammanhang för att man själv känner sig lite vilsen? Kanske känner jag mig vilsen i min mammaroll för att jag fokuserar på alla runtomkring? Istället för att bara låta mig själv ha min egna väg och inte försöka hitta förklaringar till VARFÖR det är så?
Eller ligger det bara i människans natur, att djuret i en vill tillhöra sin flock? Jag har ingen aning men känner mig på många sätt ensam som mamma? Samtidigt som jag känner mig omringad av tusen andra bra och vettiga morsor. Hm. Please säg att någon förstår mina funderingar?
Allt är fortfarande så nytt, don´t get me wrong. Men kanske är det därför som du inte känner att du har landat i vem du är i din nya roll som mamma. Å andra sidan tänker jag att, måste du veta det då? Räcker det inte bara med att du är just, du. Med hjärtat på rätt plats och fötterna stadigt på jorden. Och så tänker jag att rollen som förälder kommer ändras i steg med att gugge växer och kliver in i nya stadier. Hans behov kommer ändras och likväl din roll som förälder. Men vad vet jag, jag har själv inga barn (än). KRAM<33
<3
Word..
känner precis samma och stressas av kraven utifrån något enormt, hur man förväntas att vara som mamma.. Nu är Malte 3 månader men ska jag vara ärlig har jag nog varit mer förtvivlad än lyckligt svävande på rosa moln..