1 år med min son. 1 år som mamma.

För ett år sedan, klockan 11:19 den 8e mars, så gick vår familj från att vara tre, till att bli fyra.

Min stora kärlek blev pappa.

Bruno fick sin lillebror.

Och jag,
jag fick min son.

(Åh herregud jag inser redan nu att det kommer att bli helt omöjligt att skriva det här inlägget utan att hulkgråta). 

Det är så märkligt. För enda sedan jag var liten så har jag vetat att min turbulenta barndom och mina stökiga tonår skulle ordna upp sig. Även fast nästan alla dagar på året var helt nattsvarta, så kände jag mig otroligt trygg i vetskapen om att det en dag skulle vända. Jag visste också _med all säkerhet_ att allt som alla andra sa var ”för stora drömmar” inte alls bara var drömmar. Min vision för framtiden skulle slå in och bli verklighet när tiden väl var inne. Jag vet inte vart den säkerheten kom ifrån, men jag bara visste.

Något som jag också alltid har känt på mig i hela mitt liv, är att om jag en dag skulle bli mamma, så skulle jag bli det åt en son vid namn William (gud jag ser knappt vad jag skriver nu för att jag gråter så mycket).

Förberedelserna inför min sons ankomst började långt innan plusset på stickan. Som den feminist jag är, så började jag redan i gymnasiet att läsa genusvetenskap för att kunna fostra min framtida son till att bli en vettig man. Jag hade korsförhör (i flera år haha) med min kille för att försäkra mig om att han skulle bli en bra pappa i framtiden. Och jag har gjort allt i min makt för att skapa en ekonomisk trygghet för mitt potentiellt framtida barn att växa upp i.

Även fast jag absolut inte har varit redo för att bli mamma varken själsligt eller tidsmässigt genom livet, så har jag alltid gjort val som jag har tänkt kan vara till en fördel OM det skulle komma ett barn.

Och efter en lång graviditet och en utdragen förlossning, så kom han ut tillslut. Min son William. Och även om jag trodde att han skulle kika ut i februari när han var beräknad, så är det självklart såhär i efterhand att han skulle välja just internationella kvinnodagen.
Även fast jag (rent praktiskt) hade förberett mig enda in i minsta detalj på hans ankomst, så insåg jag ganska snabbt att det inte hade någon betydelse. Mitt stora ego raserades snabbt i förlossningsrummet och jag blev både osäker och rädd. För hur skulle jag ta hand om det här barnet? Jag visste ju ingenting om hur det fungerade att vara mamma i praktiken?

Men när det stora självförtroendet var lagt åt sidan, fanns det bara en person som satt på facit. William. Och han har alltid visat så tydligt vad det är han vill. Vilket gjorde min första tid som förälder så himla enkel.
Det spelade ingen roll att de erfarna barnmorskorna på BB gav en tydlig och strikt mall med exakt hur många ml ersättning William skulle äta sina första dygn. Han visade tydligt att han ville äta det dubbla. Och sedan det trippla. Då var det bara för oss att hänga på. Och när vi gjorde det, så var han toknöjd.

Så på bara några timmar byttes känslan av ett övermäktigt ansvar ut till en självklar trygghet. Min son skulle ju visa mig hur jag på bästa sätt kunde vara den bästa mamman för just honom. Tack för att du har gjort det så enkelt för mig William<3

Från att William var tre månader gammal, så har han skrattat. Högt och mycket. Och mest hela tiden. Varenda morgon väcker han oss med sitt jollrande skratt och stora leende. Och varje kväll så skrikskrattar vi hela familjen när vi jagar honom ifrån badkaret in till sovrummet.

Han är den gladaste och roligaste ungen jag någonsin har träffat. Och det här året, har han helt på egen hand, gjort till det absolut roligaste i hela mitt liv.

Jag trodde att det första året med småbarn bara skulle bli tufft. Men det visade sig bli raka motsatsen med just William. Han är sjukt trygg, anpassningsbar, busig, nyfiken och social. Allt vi älskar i livet, älskar han också. Och han passar så otroligt bra in i just vår familj<3
Hans stora intressen i livet just nu är:
mat, djur, att åka bil och att få leka med sin familj. Precis som sina föräldrar alltså haha.

Och några av hans första ord i livet har varit: mamma, pappa, där!, Boo (Bruno), sst (ost) och muu (som kossan). Och varje gång han äter utbrister han högt ”Mmmm!”
Jag visste inte att ett barn kunde vara så trygg i sig själv från att det föds? Men det har William alltid varit.

Han har gjort både mig och sin pappa så mycket mer grundade i oss själva. Och trygga i hur vi ska manövrera våra nya roller som föräldrar, men också i den nya dynamiken oss emellan.

Ord kan inte beskriva min bottenlösa kärlek för min son. Han är den bästa personen jag vet i hela vida världen. Och tänk han är MIN!!! Nu och för alltid. Det behövs inte lovas framför vittnen i nöd och lust. Utan det löftet gav jag honom redan innan vi hade träffats. Jag kommer att stå vid hans sida föralltid.

Så nu vill jag utbringa en skål och säga: hipp hipp hurra för min älskade Claes William Harry idag!!!!!!!!! <33333

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi