Fråga: ”Hej Ellinor!
Jag har börjat läsa din blogg under senare år och är inte en följare som har följt dig länge. Jag tycker att du är väldigt smart, mogen och väldigt klok helt enkel. Du verkar ha en sund och jordnära syn på livet.
Men för ett tag sen såg jag din före detta podd måndagspepp på Instagram & utifrån det kontot får man en helt annan bild av dig. Hur stor del av den du var då är du idag? Jag tycker att kontrasterna är så stora och undrar hur du har lyckas ändra dig som person så mycket? Eller har du det?
Sen undrar jag om du accepterar den du var då eller ”förnekar” du den aspekten/ delen av ditt liv?”
Bilden är tagen ifrån Nouwkontoret i Göteborg 2015.
Svar: Heej going!! Vad kul att du har följt med länge <3 Och tack tack tack för dina fina ord. Extremt spännande fråga och något jag själv har tänkt på från och till. Att jag har förändras så mycket alltså. Eller egentligen så har jag inte det, bara mognat väldigt fort. Alla gör samma resa som mig, men kanske över en lite längre tid.
Jag och Hanna drev podden Måndagspepp under de två åren efter studenten då jag festade och reste som allra mest. Hela mitt liv var väldigt destruktivt, och även fast jag carpade det och körde all in, så drömde jag ju alltid om livet jag lever idag. Ett tryggt stabilt liv där jag tar mitt arbete på allvar, min ekonomi på allvar och inte bara agerade på impuls. I mitt liv på den tiden tog jag inte ansvar för någonting och bokstavligt talat sket i morgondagen.
Det vore jätteintressant att få höra ifrån er som har lyssnat på Måndagspepp och fortfarande följer mig – på vilket SÄTT ni tycker att jag har förändrats? Jag tänker ifall vi ser det på samma sätt. Tanken var ju efter sista säsongen att släppa en säsong till om hur mycket våra liv hade förändrats. Om min flytt tillbaka till Stockholm, att jag hade börjat dejta vettiga killar for once och ordnat upp mitt inre men också mitt liv. Men som ni vet blev ju inte det av i och med att jag och Hanna gled isär.
Bild tagen på Bubbles And Brunch dagsfest 2016. Jag gick alltid på dem och denna kvällen slutade med att jag tappade min telefon på ett ställe/plånboken på en annan, trillade och stukade foten ordentligt. Dagen därpå körde jag en karatefylla igen…
Som svar på din fråga så: NEJ, jag förnekar ingenting utan jag älskar snarare att jag VÅGADE släppa fram min personlighet i den graden som jag gjorde. Tyckte jag något så jag det rätt ut, utan att tänka på konsekvenserna. Varje vecka får jag meddelanden ifrån nya yngre följare som är i 17-18år som hittar Måndagspepp och dom älskar den podden. Jag var en helt vanlig tjej som precis hade tagit studenten, festade mycket och ville upptäcka världen.
Men jag var också precis lika vilsen som de flesta är när de har gått klart skolan. ”Vem är jag?”. ”Vad vill jag?”, ”Vad håller jag på med?”, ”Vilken väg ska jag gå?” osv osv osv. Och jag var också väldigt trasig efter många år av sorg.
Nu när jag har fått min ADHD-diagnos så är just denna perioden i livet väldigt tydlig för mig där jag hade som allra mest problem. För jag var ett bokexempel på ett ”ADHD barn” och det är egentligen sjukt att ingen körde in mig till en klinik för en utredning.
Jag var extremt impulsiv, både praktiskt men också verbalt vilket nog var det jobbigaste. Jag var rastlös, högljudd, virrig, otålig, HETSIG och kunde absolut inte prioritera eller ta ansvar.
Vårbalen våren 2016, jag träffade P och mitt liv började ordna upp sig.
Mina brister tog faktiskt över mitt liv och jag kämpar än idag med att aldrig hamna där igen. Det är verkligen min mardröm. Det är därför rutiner, mitt trygga hem och ordning och reda är så viktigt för mig idag. Annars blir det direkt KAOS.
Jag förstår verkligen varför missbrukare och människor i fängelset är överrepresenterade med män med ADHD. Vi (främst män) lever tyvärr mycket kortare tid än människor utan en diagnos. Tempot är för högt och antingen så tar man kontroll eller så går det åt skogen. Bokstavligt talat.
Våren 2017 – då hade jag köpt min första lägenhet och ordnat upp mitt liv.
Jag tror att mognad dämpar de flesta människors ADHD för att man helt enkelt lär sig att hålla tillbaka och behärska sig själv. Så idag, 4år senare har jag lärt mig att hantera de ”extrema” personlighetsdragen hos mig själv. Förr kunde jag inte hålla tillbaka om jag tyckte något utan spottade bara ut det. Vilket gjorde att jag sa rätt sjuka saker i Måndagspepp ibland hahaha. Men såhär i efterhand tycker jag mest att det är kul. Men det är ju också därför jag äter medicin idag, för att hålla mitt liv i chack.
OKEJ detta spårade iväg lite men jag hoppas att du fick någorlunda svar på din fråga. Jag vet ju inte riktigt vad du menade med att jag hade förändrats, men detta är det jag spontant tänker på. Let me know om det var något annat så kan jag svara på det i kommentarsfältet <3
Haha, personen som kommenterade skrev att hon har INTE följt dig länge
Haha, personen som kommenterade skrev att hon har INTE följt dig länge
Jag förstår att detta kanske är en tjatig fråga? Men jag undrar lite hur ditt självförtroende har vuxit fram, med syfte på din längd 🙂 Jag är också lång tjej och upplever minst en gång per dag ångest över det. Värst är när man är på konserter, träffar kompisars killar/pappor, när man pratat med någon kille sittandes i en bar som man har flörtat lite med. Om vi reser på oss nu, kommer han vara längre än vad jag är??? Osv. Detta BRYTER ned mig och försöker lyssna på alla dessa ”det är fint att vara lång”, men det är samtidigt så jobbigt?! Det är så många som anser sig ha rätten att kommentera ”du var lång :)” och tar sig friheten. Jag nämner inte hur din kropp ser ut??? Hur lär man sig att tackla detta, du verkar så självsäker i din längd <3! (Att typ alla mina vänner är 160 (är 180) är ju verkligen värdelöst också hahaha)
Jag förstår att detta kanske är en tjatig fråga? Men jag undrar lite hur ditt självförtroende har vuxit fram, med syfte på din längd 🙂 Jag är också lång tjej och upplever minst en gång per dag ångest över det. Värst är när man är på konserter, träffar kompisars killar/pappor, när man pratat med någon kille sittandes i en bar som man har flörtat lite med. Om vi reser på oss nu, kommer han vara längre än vad jag är??? Osv. Detta BRYTER ned mig och försöker lyssna på alla dessa ”det är fint att vara lång”, men det är samtidigt så jobbigt?! Det är så många som anser sig ha rätten att kommentera ”du var lång :)” och tar sig friheten. Jag nämner inte hur din kropp ser ut??? Hur lär man sig att tackla detta, du verkar så självsäker i din längd <3! (Att typ alla mina vänner är 160 (är 180) är ju verkligen värdelöst också hahaha)
Tycker skillnaden är att du verkar mycket mer mogen och vuxen nu, och föredrar hemmakvällar före en kväll på krogen. Typ tryggare och lugnare.
Tycker skillnaden är att du verkar mycket mer mogen och vuxen nu, och föredrar hemmakvällar före en kväll på krogen. Typ tryggare och lugnare.