Första inlägget på nya bloggen! Så himla kul ska det bli och är jätte taggad på att lägga ner mer tid på inlägg osv. Hoppas ni är lika förväntansfulla som jag!

Igår var en lång dag med nationella prov i matte (gråter av glädje om jag klarar det) varpå jag satt kvar sent i skolan för att göra klart några inlämningar. Stressade iväg till träningen, köpte mat på vägen och kom sent. Åt under mötet vi hade ang. kommande säsong och bytte om när de andra värmde upp. Fysen gick som väntat med tanke på att jag inte var bra förberedd. Åkte sedan 105min för att komma hem till pojken då vi faktiskt hade vår halvårsdag igår. När jag gick ifrån bussen (själv på en gata med skog på båda sidor) så hoppar Petter fram bakom mig och skrämmer mig så att jag nästan kissade på mig. Usch, han vet hur rädd jag är för att bli våldtagen, kidnappad också.. Dock gottgjorde han mig efter så det var lugnt! Väl hemma hos Petter hade hans pappa fest med jobbet så först när alla gick hem kunde vi äta och göra oss i ordning. Sedan somnade vi ganska snabbt till en rulle. 

En del skulle säga att vi är konstiga som inte firar men jag håller faktiskt inte med. Jag förstår om man hittar på någonting speciellt på sin årsdag men månadsdag? Vi brukar alltid skoja och skicka iväg ett sms som ser ut ungefär så här: ”Grattis älskling! Idag har du stått ut med mig i 5månader”. 

Vi har alla har känt den där känslan som kryper fram, den som sliter och drar i en inuti. En extrem jävla längtan. Minnen dyker upp i huvudet, alla de där gångerna ni hade det så kul tillsammans. Nu är dem bara minnen, inget annat. Det är så sorligt att du försöker tänka bort den tanken. Du kanske blir lite arg, varför var allt tvungen att få ett slut? Jag har många gånger ställt mig frågan, ska jag höra av mig? Eller ska jag låta personen i fråga själv få komma tillbaka? Visa att den ångrar sig, vill ställa allt till rätta. Nästa fråga, skulle jag låta den rätta till allt? Låta den få en till chans?
Jag har många människor jag tänker såhär om. Vissa vill jag aldrig mer höra ifrån, andra saknar jag för mycket för att jag ska bryr mig om deras misstag. Allt är på gott och ont. För vissa människor ska man inte ha i sitt liv fastän det känns omöjligt ett tag. Några har jag gett fler chanser, som jag sedan ångrat. Liksom andra jag varit glad för att jag förlåtit.
Jag tror att den jobbigaste känslan är när någon inte försvunnit helt, men inte finns där längre heller. Det där mitt i mellan. Vad ska man då göra? Man vill inte ta upp någonting, med risk för att förvärra situationen. Samtidigt som man inte bara vill gå tyst och låta det rinna ut i sanden. Usch, den där vidriga känslan som kommer fram när du ska sova, när du var på den där platsen ni brukade vara på, eller lyssnar på eran låt. Den där känslan att någonting saknas. Någonting som borde vara där.