Hej fina du! Jag behöver inredningshjälp!! Jag ska snart flytta och har sedan tidigare en svart soffa, och även några andra svarta möbler. Har du tips på vad man kan ha för soffbord? Du har ju så himla bra smak! Har sökt runt hur länge som helst nu men har fortfarande inte hittat något som känns helt rätt. Vill inte att rummet ska bli för mörkt… Kram!

Hej!! Får man fråga vilken medicin du testade men som gjorde dig trött? Samt vilken du har nu? Min man fick sin diagnos för några månader sedan, och ska just börja med medicinering. Vi har två små barn och livet är för tillfället KAOS! Det sista vi behöver är en ännu tröttare pappa här hemma ! Vet att medicinerna fungerar olika på olika personer men vore ändå intressant att få höra! Hans läkare har föreslagit strattera som första medicin.. Kram!

Tack för denna text. För att du visar en klar bild hur detta är. Att de inte är enkelt att bryta kontakten med en förälder, att man trots de blir besviken när födelsedagar ignoreras. Att man faktiskt inte är ensam i detta, att de finns andra människor som förstår hur det är. Tack Ellinor.

Tack tack tack för att du delar med dig och sätter ord på mina känslor. Det är inte många som öppnar upp sig om frånvarande föräldrar, Att just du gör det får en att känna sig mindre ensam. Man försöker intala sig att det inte gör ont, men långt där inne så känner man ju av det oavsett alla år som har gått. Tack för att du delade med dig <3

Tack för att du delar med dig <3
Det är inte lätt att berätta för andra om något sådant, jag har forfarande vänner som inte ens hört mig nämna min pappa.

Tack. Tack för att du vågade skriva detta, jag har en exakt samma relation med min biologiska pappa, kallar han inte pappa utan hans namn ofta. Han valde att lämna mig mamma och lillebror när jag var 8 år, att se sin mamma kämpa för sina barn för att behålla hus på en undersköterska lön har 2 barn som båda är intresserad av sport, att se sin mamma kämpat genom tonårskris, jag sitter och gråter när jag skriver detta men jag känner med dig exakt lika dant. Har alltid firat födelsedagar julafton nyår med mamma men för 2 år sen stod han och bad på sina knän att få fira sin julafton med sin såkallade dotter och så dum som jag var gav jag han den chansen att rädda får relation men nu 2 år senare, blev de någon förbättring? Nej snarare värre, jag valde att säga upp kontakten med honom helt, bytt efternamn efter min mammas man som jag kallar pappa för han är en pappa för mig.

Jag vill bara säga att du är inte ensam. ♥️

Jag har läst din blogg under många många år, följt dig på instagram men aldrig kommenterat. Jag har gråtit ”med dig” och jag har skrattat ”med dig”. Du är en enorm förebild!
Tack för att du delar med dig och tack för att du får mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre värdelös.
Jag sa upp kontakten med min biologiska pappa för 7 år sedan då han utsatt mig för brott under flera års tid. Jag känner igen mig i din sorg, i väntan på det där smset. Även fast man är glad att man tagit beslutet att säga upp kontakten så gör det så fruktansvärt ont vissa dagar.
Återigen, tack för allt du gör och för att du delar med dig!

Vad fint att du delar med dig.

Tack för fina ord, kanske vågar göra detsamma en dag <33

Tack för ett ärligt inlägg, ibland känns det som man är ensammast i världen med att inte ha någon relation till sina föräldrar eller som du med din pappa. Jag har en fråga, förstår om du inte orkar svara med skriver den iaf

Jag är en tjej på 27 år och lever tillsammans med min sambo och våran son på snart 2 år, i en ganska liten stad.

Jag har idag ingen relation med varken min mamma eller pappa, detta pga av att jag och mina två bröder valde att ställa ett ultimatum på dem då det missbrukar alkoholen som lett till självskadebeteende så som att min mamma försökt avsluta sin liv ett ex antal gånger, första gången när jag var 13. Detta påverkan en som person väldigt mycket, och efter varje gång detta skett så lovar hon att det ej skall ske igen, hon har varje gång blivit inlagd på psyket för vård men efter någon vecka blivit utskriven. Min pappa lever i förnekelse och alkoholen flyttar in i deras liv efter bara några veckor efter händelserna. Vi har därför valt att ta avstånd och ställt ett ultimatum sluta dricka alkohol eller oss, detta kan låta hårt men dom har idag 5 barnbarn varken jag eller mina bröder orkar leva i oro hela tiden.
Min storebror gifte sig för 2 årsedan och de kom inte ens på bröllopet, vilket vi märkte först i kyrkan och min son på snart 2 år har dem träffat 1 gång och det var på hans dop i kyrkan.
Båda har fasta jobb som de sköter och utåt verkar allt bra, men kvällar och helger går åt till att dricka alkohol.
Vad anser du att jag skall göra, låta det fortgå då de inte vill förändra sitt beteende och bara lära mig leva med att mina föräldrar valde alkoholen istället för sina barn och barnbarn?

förlåt för en lång fråga, men lyckades inte korta ner den mer.

Ellinor (!!) Återigen blir jag häpen över ditt sätt att skriva, du är helt otrolig på att uttrycka dig i text. Ett väldigt fint inlägg av dig tycker jag. Du resonerar så klokt, jag önskar verkligen att fler fått ta del av detta inlägg, för att det kanske skulle hjälpa många. Jag har själv en närstående i en liknande sits, och jag kommer att tipsa om den här texten, för den är så bra skriven!
Så fint av dig att öppna upp om ett viktigt, och tyvärr lite tabubelagt ämne. Kram! <3

Åh tack för att du delar med dig, känns nästan som att någon har skrivit om mitt egna förflutna. ”Skönt” att läsa att fler är i samma situation, tycker ofta man känner sig ensam i det och som du säger att folk som har en relation till sina föräldrar har svårt att sätta sig in i situationen.
Brukade också vara så himla arg, ledsen och frustrerad över att min pappa aldrig brydde sig om mig, alltid i hopp om att han skulle förändra sig.
Tillslut mår man bättre av att på något sätt förlåta och blicka framåt och fokusera på sig själv (även fast det tär lite på en så fort man läser och hör historier som detta).
Styrkekramar till alla denna sits och att du har mod att dela med dig <3

Tack för att du delar med dig. Läste detta även fast jag hade en bra dag, för att jag är mitt uppe i att avskärma mig rent känslomässigt från min pappa, för att någon dag helt kunna bryta upp.
Jag är 18 år, har två jobb, skola samt egen lägenhet att ta hand om. Det är jag som hjälpt min pappa med hans ekonomi, sporadiska gånger sedan 2 år, även fast han valde bort mig & mamma innan jag lärde mig gå, och sen dess aldrig ställt upp. Alltid kompletterat avsaknad tid med tomma pengar. Det är tufft och även om jag har kommit långt i detta, så underlättar det verkligen att få höra någon som är längre fram i livet, och som har kommit så pass långt, berätta. I min bearbetning som jag ännu inte är klar med. Det hjälper mig när jag tvivlar på mig själv, då min relation till min pappa alltid fått mig att ifrågasätta mig själv och mitt egna värde. Duger jag inte?

I stunden så klarar jag inte av att bryta kontakten helt, då det även skulle innebära en försvårad kontakt till mina småsyskon. Jag har jobbat på, och är idag nästan helt känslomässigt avskärmad från honom och idag hörs vi väldigt sällan. Jag är driven och självständig, men ibland så blir man påmind om vad man faktiskt har och går igenom. Ledsen & ifrågasättande. Då hjälper detta.

Han ska inte få påverka mig mer. Och därför måste jag bygga upp min egna självkänsla och rena kärlek till mig själv.

Tack för att du delar med dig Ellinor. KRAM

Wow. Du satte verkligen ord på mina känslor. Är så svårt för alla att förstå varför man väljer att säga upp sin kontakt med en förälder. Men jag har gått igenom samma, men har så svårt att sätta ord på känslorna. Så tack för att du gjorde det. Ingen, oavsett om det är en förälder eller vän ska få en att må dåligt. Vi är starka!

Tack för att du delar med dig om något så jobbigt.
Jag själv lever också utan en närvarande pappa..jag sa upp kontakten helt för ett år sedan.. det är så jobbigt när folk frågar om honom för jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga.
Hoppas jag också någon dag vågar berätta helt!

Ha en fin fortsatt tisdag! Kram

Vill bara säga:

W O W. Jag brukar inte kommentera på bloggar, men jag kände att jag liksom inte kunde med att bara lämna detta och låta livet gå vidare som att inget har hänt.

Jag kan inte föreställa mig det du gått igenom under alla dessa år, hur många tårar som föll när du skrev denna text eller hur ont i hjärtat du haft varje gång någon annan nämner sin pappa – just för min pappa alltid funnits där och att jag aldrig upplevt detta.

Men jag kunde verkligen inte med att lämna detta. För det du beskriver gjorde även ont i mitt hjärta. Och berörde mig så sjukt mycket. Jag ville bara påminna dig om hur stark du är som går igenom detta och delar med dig av din sorg.

Det här inlägget var ett av de finaste jag läst just för att det var så rakt, ärligt och naket. Och det finaste i det hela är att din styrka och ditt mod kommer hjälpa fler att gå vidare från den hjärtesorg du beskriver.

Glöm aldrig bort vad mycket du åstadkommit och lyckats med här i livet. Tillåt dig själv att vara riktigt jävla stolt över det. Fina fina du.

Exakt så. Snart 3 år sedan för mig och inga sms på födelsedagar eller julafton. Han har kallat mig för vuxenmobbare en gång. Tack för du sätter ord och delar med dig och att hela kommentarsfältet fylls med liknande situationer. En trygghet att man inte är ensam. Tack tack tack <3

Du beskriver så bra och fångar alla i samma sits och även mig! Sorgen av en frånvarande förälder är så himla djup! Min mamma valde bort och svek mig när jag var 9 år. Sen dess har jag krigat med att våga lita på folk, att släppa tanken ”kan min egna förälder som burit på mig i 9 månader svika och lämna mig kan vem som helst göra det”

Lycka till och heja dig! Du inspirerar

Usch vad jag könner igen mig.
Något som jag dock tycker är
Ännu värre är att han valt att skaffa ny familj, och så ska man sitta där med den nya familjen, som man aldrig riktigt kommer tillhöra, och leka glad. Värst va när min pappas fru en gång sa att min pappa va så bra på att måla naglar på min lillasyster, då bröt Jag ihop, just den sekunden insåg jag att jag aldrig fick uppleva det? Och här sitter dom och har familj och ingen tycker det är konstigt att han aldrig va pappa till mig? Just för han inte orkade, han fick ju en ny familj. här om dagen hälsade jag på, då skrattade han åt att min lillasyster börjar bli tonåring och det har han ju ingen erafarenhet av. Gick hem och grät, minns min tonår som värst då jag verkligen saknade att ha en närvarande pappa.

Tack Ellinor. Alla fadersfigurer som rört sig i mitt liv har försvunnit. Började följa dig när du umgicks med Hanna, och det var tack vare att du rörde detta ämnet som jag stannat kvar. Du har fått mig att känna mig mindre ensam genom åren. Jag känner inte dig, men jag ser dig ändå som en vän som förstår. För det gör du verkligen.
Jag är dig så tacksam för stödet jag fått av dina texter genom åren. Vill att du ska veta det.
Kram på dig, finaste Ellinor!

Wow, det låter som att det är mitt liv du beskriver. Enda skillnaden är att min pappa aldrig funnits där, han har inte brytt sig en dag av mitt liv – vet inte om det är bättre eller sämre. Har aldrig haft någon direkt relation till honom så jag förlorar ingen jag älskar, jag har ju aldrig älskat honom. Mamma har berättat att en gång när jag var runt 5 år frågade hon honom varför han inte kunde höra av sig och hitta på något med mig. Hans svar var att ”vill hon träffa mig kan hon ju ringa”. Det som svider lite extra är att han har en relation till alla mina syskon, långt ifrån perfekt men fortfarande något. Men det är precis som du skriver, man lever på precis som om det aldrig funnits någon pappa, man slutar tänka på det. De gånger jag blir påmind är när bekanta säger något i stil med ”men kan du inte be din pappa om hjälp med xxx” och jag liksom ursäktar det och försöker prata bort det. Vet inte riktigt hur jag ska svara på sånt, ska jag säga att nej jag har ingen pappa? Eller nej min pappa bryr sig inte? Nej, jag kan inte be min pappa fixa mitt element för han är som en främling för mig. Usch för människor som skaffar barn utan att ta hand om dom. Tror inte han förstår, eller bryr sig för den delen, hur mycket han förstört. Tack för att du delar med dig, det betyder så otroligt mycket att känna att man inte är ensam. Kram <3

Känner igen mig så väl. Det är en stor sorg man bär inom sig, sorgen av att inte blivit älskad så som man ville, sorgen att behöva växa upp snabbare, sorgen att inse i vuxen ålder att man har fått sätta sig själv åt sidan i allt för många år. Min pappa har missbrukat alkohol i många år, och min mamma var känslomässigt frånvarande och lät de pågå. Dom båda skiljdes när jag var 6 år, och veckorna hos pappa var det jag som var den vuxna, inte han. Jag bröt upp min kontakt med min pappa i sommar. Det är svårt att förklarar för många inklusive mamma och min syster, till varför man bröt upp. Men jag tror det allra viktigaste är att man gör det som känns rätt i hjärtat, inte vad andra vill att man ska göra. Jag växer sakta men säkert ur sorgen och skammen. Tack! Fler historier som denna behöver delas Vi är inte ensamma

Tack för du delar med dig. Det är så konstigt hur en känsla man har kan bli enklare att ha och göra med när man får svart på vitt att det är fler som kommer likadant. För mig känns det nästan som en bekräftelse att jag inte är galen eller har fått helt fel för mig angående en relation jag tycker är kass när fler kan skriva att dem har relationer som är liknande och känslor som är som mina angående det. Då känns det helt plötsligt som att jag har kanske rätt. Relationen är inte bra. Jag förväntar mig inte för mycket av min pappa. Han bryr sig helt enkelt inte hälften av så mycket jag önskar och tycker en pappa ska.
Att få läsa ditt inlägg, samt alla kommentar du uppmuntrat till i detta inlägg gör mig varm och trygg inombords. Tack för att du som har chansen att sprida ett budskap med en större plattform och räckvidd väljer att dela med dig av saker som inte alltid är så kul och prata om. Vad du gör är viktigt! Tack återigen <3

Tack för denna text. Trots att den gör mig ledsen. Mina barn kommer antagligen få uppleva samma känslor som du beskriver men om några år, nu är de lite för små. Jag levde tillsammans med deras pappa fram till att de var 1,5 och 3 år gamla. Och han har väl egentligen aldrig tagit det ansvar eller haft det engagemang som förväntas av en förälder och efter separationen blev det ännu tydligare. Sorgligt är bara förnamnet. Själv är jag uppvuxen med två trygga, engagerade och ansvarsfulla föräldrar och haft fin barndom så jag har inga egna erfarenheter av att vara barn till en förälder som väljer bort barnet. Din text hjälper mig att förstå hur det känns.

Saknar ord

Var är din kavaj i från? SÅ SNYGG!

Riktigt kul läsning! Influenser är ett riktigt imponerande yrke.