Då var jag påväg mot Göteborg, påväg mot en förändring. Med en tom mage, men med ett sinne fyllt utav hopp så sitter jag nu på tåget. För en stund slumrade jag till, och när jag vaknade upp kände jag hur ångesten hade krupit fram. Jag vred mig i sätet och gjorde allt för att somna om. Inte här. Inte nu. Du skulle ju inte komma tillbaka på länge.
Många föräldrar, men också barn, har mailat mig och frågat hur jag tog mig ur min depression och hur jag blev av med min ångest. Idag, vet jag för första gången svaret. Det kom bara till mig nyss.
– Jag skaffade mig vänner som förstod att jag inte alltid kunde tacka ja till att umgås. Jag kunde ju liksom inte, för jag var sjuk. Det gjorde också mig mer tillåtande emot mig själv. Att det var okej att vara ledsen.
– Jag började göra något som fick mig att känna mig betydelsefull. Att jag gjorde skillnad för den här världen. Dvs, började blogga och hjälpa andra som var i samma situation som mig själv. Jag fann en enorm tröst i det.
– Min familjesituation förändrades och hemmet jag bodde i kändes plötsligt som en trygghet. Sedan sa jag upp kontakten med min pappa helt, vilket är någonting som tyngt ner mig så länge jag kan minnas.
– Jag blev av med skolan (om man är deprimerad så är inte att bli upptvingad varje morgon någonting som hjälper en, eller i alla fall mig, på traven).
– Jag blev singel. Inget illa menat mot mitt ex, verkligen inte. Utan honom hade jag inte varit den jag är idag. Men utan honom tvingades jag också börja älska mig själv. För innan hade han varit min enda trygghet.
– Gjorde saker jag blev lycklig av precis för stunden. Jag helt enkelt tillfredsställde mitt begär, jämt. Det kunde vara allt ifrån att äta en monstermeny på Max, till att åka till Norrköping över dagen, till att ligga i sängen en hel dag och gråta oavbrutet. Jag levde för dagen, helt enkelt.
– Fler vuxna började bry sig om mig och kom till att bli pelare att luta sig emot. Jag visste att jag hade stöd om jag frågade.
– Jag accepterade min livssituation. Jag slutade älta. Typ ”Ja jag har haft ett ruttet liv med ständiga nergångar MEN…” sen la jag fokuset på framtiden istället.
– Jag försökte ständigt att se en framtid. Försökte att inte tappa hoppet. Jag ville ju ofta att eländet bara skulle ta slut, så jag skulle slippa kämpa. Men sen tänkte jag på min familj, eller på andra med värre situationer än mig själv. Jag skulle kämpa för dom.
– Jag tog ett steg i taget. Att bli bra går inte över en natt. Jag satte upp små mål. Typ, idag ska jag gå upp ur sängen i alla fall en gång – sen sätta upp att man ska gå ut på en promenad – till att umgås med någon.
Så mina konkreta tips blir alltså: gör saker som stillar ditt begär, släpp taget om människor som tynger ner dig, var accepterande mot dig själv och försök att vara positiv. Många känner att om de tar självmord så skulle det inte spela någon roll, för ingen skulle ändå märka om man försvann. Så börja göra något som får dig att känna att du gör nytta. Kan vara att byta jobb eller skaffa en hobby.
#aldrigensam
Min dag igår var riktigt stressig! Först vaknade jag vid lunchtid (var ute kvällen innan) sedan var det snabbt en dusch innan jag begav mig till Salong DUO för att fixa mina naglar (inlägg kommer senare kring det). Sen mötte jag snabbt upp min barndomsvän Matilda som var här på besök. Direkt efter det mötte jag upp Hanna som kom över kvällen ifrån Borås. Ni som följt vår podcast Måndagspepp redan ifrån första början har koll på vem hon är. Hanna var nämligen gäst i Avsnitt nummer 2 när vi pratade om skönhetsideal!
Detta har inget med inlägget och göra men har en fråga. Vad ska man göra om sin lillebror på 11 år har självmordstankar…? Vet inte vad jag ska göra eller på vilket sätt jag ska prata med honom…
Detta har inget med inlägget och göra men har en fråga. Vad ska man göra om sin lillebror på 11 år har självmordstankar…? Vet inte vad jag ska göra eller på vilket sätt jag ska prata med honom…