Jag vet inte. Inget känns som det brukar, kanske för att man ser saker och ting på ett annorlunda sätt nu. Jag har små ljusglimtar i vardagen, det har jag, men ändå känns allt bara jobbigt. Inte för att någonting för mig varit lätt de senaste två åren, men i alla fall. Härom veckan pratade jag och mamma. Vi kom fram till att förra året nog var jobbigast, för oss alla. Då kom alla följderna efter smällarna vi fick ta för två år sedan och alla år innan dess. Idag slog det mig, ska det fortsätta i samma spår? Ska den onda cirkeln fortsätta och allt bara bli ännu mer invecklat? Om jag säger emot då? Om jag trotsar allt illa Gud verkar vilja mig, vad händer då?

Någon sa en gång att Gud prövar en. En annan sa att han ger sina svåraste motgångar till dem han vet klarar av det. Man kan välja att se det på tre sätt. Det första är att buga och bocka, tacka för man lär sig något och får gå ur striden starkare. Det gör jag. Det finns många saker jag önskar att jag aldrig gått igenom, men ändå är glad för att de hänt. De andra är att man vägrar tro att det finns någon Gud som vill ens bästa, utan det ända man tror på är att ingenting går ens väg. Det tredje är att man tar allt med en klackspark. Det sistnämnda är för många omöjligt. För mig var det något som föll sig naturligt i somras. Jag brydde mig inte om någonting, tänkte inte på morgondagen och levde i nuet. Jag mådde nog ganska bra i somras, antingen var det för att det hände saker hela tiden, att det aldrig fanns ensamtid att ligga och tänka, eller så var jag härdad. Nu fungerar inte det, för jag har för många tankar och för mycket att hålla inne. Men vad gör det? Ellinor klarar sig. Det är inget fel med henne.. Det svider så mycket att höra det ifrån den som ska bry sig mest. All skuld läggs alltid på mig. Så har det alltid varit, i alla sammahang. Så obetydelsefulla saker som tex att någon inte skötte sig i klassrummet, då tog läraren alltid för givet att det var jag. Förstår ni principen, sen rör ni till det lite. Och där sitter jag, i skit jag inte ens grävt upp själv. 

Man försöker ta vara på de där små ögonblicken som får en att le. Blicka framåt, fastän det är mycket som skymmer sikten. Om framtiden inte börjar ljusna snart blundar jag nog hellre. Man får försöka att suga åt sig alla komplimanger och skjuta bort alla kommentarer så man får något att le åt.
Jag vet inte, önskar jag visste och att jag hade svar på alla mina frågor. Men jag vet inte. Någonting. Ingen jävla ting vet jag längre. 

Det är nu, när jag behöver bloggen som mest som jag funderar på att lägga ner den. Jag behöver skriva av mig, få ut allt i skrift. Det är så jag går vidare. Just nu är jag bara så nerbruten att jag är livrädd att råka skriva ut allt i ett långt jävla inlägg som skulle få många munnar att gapa. Bloggen har varit till för att jag ska kunna göra av med alla tankar och känslor, men just nu känns det nästan för personligt. Jag kan ändå inte skriva exakt vad jag känner och tycker. Att så många människor vet precis vad jag känner längst där inne gör mig bara illamående. Inte meningen att jag ska öppna upp och blotta hela min själ. Men nu har det blivit ett beroende, jag måste in och blogga. Och det är ju inge vidare kul att endast läsa deprimerande inlägg, men det för tillfället det enda jag kan bjussa på. Får suga på den här karamellen med att lägga av eller ta en paus men antar att jag är tillbaka imorgon, eller säkert redan ikväll, lika skrivsugen som jag alltid är. 

Vad var det senaste du sa högt? – Hoppas för din skull att det inte är låst!
Vad vill du göra i framtiden? – Tjäna kosing, resa, spela handboll
Vad skulle du aldrig kunna göra? – Slicka upp smöret på en macka
Vad är du rädd för just nu? – Att ingenting blir bättre
Favoritsnacksen till fredagsmyset? – Morötter och dipp
Den bästa filmen du någonsin sätt – Jag kollar nästan aldrig film, men klassiska The last song och de där sorliga sviker ju aldrig
Är du en känslig person? – Beror helt på
Vem skulle du vilja ha bättre kontakt med? – Min pappa
Den finaste komplimangen du kan tänka dig? – Att jag har en perfekt längd och är lika fin på insidan som utsidan (alltså att man gillar båda, inte bara det ena av de)
Vem vill du aldrig förlora? – Mina vänner och min familj
Har du varit kär på riktigt? – Typ ja

Är du en kreativ person? – Mer påhittig skulle jag säga
Vad gillar du att göra? – Spela handboll, träffa nytt folk
En musikgenre du inte står ut med? – Blues 
En filmgenre du hatar? – Animerat 
Vad står det i ditt senaste skickade sms? – Du kommer hit nu!
Har du instagram?– Ja, ellinorlofgren heter jag
Vem kramade du senast? – Mormor
Vilken artist/band lyssnar du mest på för tillfället? – Gavin Degraw
Senaste komplimangen du fick? – Jag får hjärtklappning när jag kollar på dig
Din naturliga hårfärg? – Maraboubrunt
Vilken hårfärg har du nu? – Mörkbrunt med röda skiftningar (meningen att det skulle bli mycket mer rött)
Sminkar du dig varje dag? – Jo men det gör jag väl
Favorittröjan? Min sm vinnare munkis, världens gosigaste
Något du älskar: Handboll, vänner, familj osv 

Söndagen i ära har jag gått mellan soffan, sängen, badkaret och fotöljen. Sov nästan 12h inatt, antar att jag sov igen alla timmar jag varit vaken om kvällarna de senaste veckorna. Försökt lagt undan mobilen idag för att få lite lugn och ro men kunde ändå inte låta bli att ha den med mig vart jag än gick. Åh har så himla fina människor runt omkring mig. På tal om det har jag ett ordspåk jag vill att alla ni som inte hört förut ska känna till efter ni läst det här inlägget. ”Vänner är familjen man själv väljer”. Nu har ni lärt er det också, himla lärorikt att läsa min blogg. Nu ska jag masa mig mot soffan igen där världens finaste mormor väntar med godsaker. Himla otaggad på morgondagen då jag en gång för alla ska försöka övervinna min sprutfobi. Önska mig lycka till! P.s otroligt besviken över att sista avsnittet utav ”torka aldrig tårar utan handskar” kommer ut imorgon och inte idag. Nåja, får bli en Beck kväll istället.