Enda sedan barnsben har det varit så självklart för mig, att efter studenten ska jag resa. Inte med någon all inclusive resa någonstans i Europa, utan jag vill köpa en enkelbiljett någonstans och se när jag kommer hem. Om jag semestrar, volontärarbetar, jobbar eller skriver en bok under tiden är sak samma. Men bort skulle jag. Sen kom en kväll när jag var ensam hemma med Petters pappa, varpå vi åt middag tillsammans. Då kom vi in på vad jag vill göra efter studenten, och vad han gjorde efter sin student. Han började plugga direkt, och det gjorde han sen i 6år. Han berättade massa minnen ifrån när han pluggade, hur det fungerar och allt man gör på fritiden. Jag blev helt till mig och ville bara flytta på en gång. Dagen därpå var det Saco mässan i Stockholm och jag gick direkt till Lunds monter. Några minuter senare var jag. Helt. Såld.

Mina planer var spräckta och jag kände mig förvirrad, men bestämd. Jag ska plugga, men resandet då? Och Petter? Och allt annat här hemma? Ska jag bara söka nästa år? Nej.

För det första så har jag velat lämna Gnesta (där jag bor) och Stockholm (där jag går i skolan) sen flera flera år tillbaka. Nu har jag äntligen chansen, och då vill jag ta den. Egentligen är jag otroligt skoltrött. Jag hatar skolan, fastän jag egentligen har lätt för mig i den. Men samtidigt, i högskolan läser jag bara ämnen jag gillar och ett helt nytt liv drar igång vid sidan av. Skolan blir inte bara skolan utan allt runt omkring också. Det är studentlivet och allt festande som hör till, alla nya kompisar, alla nationer (organisationer på högskolan) och att bo själv. Jag tror inte att skolan skulle bli speciellt knepig för mig i alla fall, för allt annat skulle motivera mig så otroligt mycket. 

Sen är det faktiskt så att det är dubbelt så stor chans att jag kommer in på linjen jag vill gå i år, än om jag söker nästa år. För i år ”tävlar” jag om platserna endast emot alla andra 95or. Eftersom att de som tagit studenten inte har samma betygssystem som oss. Så om jag söker nästa år har alla 96or tagit studenten också, och det kommer vara fler jag ”tävlar” om platserna emot. 

Resa missar jag inte. Det kan jag göra tills skolstarten drar igång, eller efter ett år om jag väljer att ta ett sabbatsår då istället. För det kan man faktiskt, resa om ett år istället för direkt efter studenten. Då har jag en fot inne på skolan och min linje också. 

Petter skulle jag dö utan, på riktigt. Men samtidigt flyttade jag inte till Göteborg för 1,5år sen för hans skull. Så nu kan jag inte ”stanna hemma” för honom eller hur jag ska säga. Men äsch, det där tar jag som det kommer tänker jag! Familjen klarar jag mig utan, även fast jag kommer sakna dom massor. Jag är väldigt självständig redan, och är varken mammig eller pappig. Dock kommer jag väldigt långt ifrån mormor och morfar plus farmor, vilket kommer göra otroligt ont eftersom att de inte har samma förutsättningar för att komma och hälsa på mig.

Men utöver skolan då? Vad ska jag satsa på då? Ett mindre jobb? Handbollen? Eller bloggen? Det skrämmer mig att tänka den tanken då de alla är saker jag brinner för otroligt mycket. Men jag antar att jag även med detta får ta det som det kommer. Om det skulle vara så att jag inte kom in på mitt förstahandsval i Lund så kommer jag se till att ha sökt utbildningar på samma högskola, i Göteborg, samt någon kurs här i Stockholm. Det är mitt sista bekymmer. Men nu vet ni i alla fall VARFÖR jag vill plugga direkt efter studenten och vad jag samtidigt tycker är jobbigt med det.