… Mycket riktigt! Idag vaknade jag upp på mycket bättre humör efter inlägget jag skrev igår. Det är märkligt det där, hur man vissa dagar kan känna sig totalt sämst? Och att jag idag känner mig grym? Men det är ju så mycket roligt som väntar framöver. Ett tecken på att man mår bra är när man tänker på framtiden i en positiv anda tycker jag.
Ny stickad tröja (adlink) // Leoskärp ifrån Twist & Tango
Ett mål jag har haft i livet är att kunna leva mitt drömliv helt på egen hand. Men jag är så splittrad i det där med att ”satsa på sig själv” vid sidan av sin partner om ni förstår? Det är som att jag har lagt JAG:et åt sidan och för tillfället lägger fokus på min och P’s relation. Allt jag gör, gör jag liksom för honom. Och vise versa. Jag tar vissa jobb för att det gynnar oss i framtiden (och naturligtvis tillfredställer mitt ego samtidigt). Självklart vill jag ha en framgångsrik karriär, men jag sparar mina pengar för att kunna investera dom i vår relation? Inte i saker till Mig? Låter detta helt orimligt?
När jag tänker på mitt liv om 10år så ser jag ju oss framför mig. Vårt hus, våra barn, ett landställe och en ring på fingret. Det är skitläskigt att skriva, men det är sant. Jag är livrädd för att lägga hela mig själv i en relation, för vi alla vet ju hur oviss framtiden är. Men samtidigt tänker jag att det ju är det som ÄR EN RELATION? Om man inte lägger ner hela sig själv så är ju relationen dömd att dö ut innan man ens har gett den en chans?
Fastän det är läskigt så kanske det är ett kvitto på att man gör någonting rätt? Att man dag för dag ger lite mer av sig själv.
Det anses ju så ”vagt” och ”fult”, framförallt som tjej, att uttrycka sig på det här sättet. Att jag inte tänker JAG JAG JAG och att det är mitt primära fokus. För vår generation och med alla prestationskrav därtill, fostrar oss unga kvinnor till att tänka så. Fostrar oss ALLA att tänka så. Det är egentligen inte så konstigt att vänskapsrelationer, relationer med familjemedlemmar och med sin kärlekspartner DÖR UT, för alla är egoister nu för tiden. Om jag tittar tillbaka på tidigare relationer, på andras relationer etc så har många dött ut för att den ena bara tänker på sig själv. Om båda ger lika mycket, så kan man i lugn och ro sköta sina drömmar vid sidan av samtidigt som man växer tillsammans. Det är lättare sagt än gjort naturligtvis, men ändå.
Sen säger jag inte att man inte ska tänka på sig själv, för det ska man. Man ska inte låta människor köra över en och aldrig tänka på sig själv. Men jag tror att om fler hade värderat sina relationer högre, så hade man undvikit många bråk.
Jag var på en föreläsning om Intern Kommunikation på Berghs nyligen, där föreläsaren drog denna storyn: ”Tänk er ett stort träd. Om trädet har tjocka rötter som växer sig fast i jorden, så står det mycket mer stabilt när stormen väl kommer. För stormen kommer alltid någon gång. Och då gäller det att vara förberedd så man inte stjälper”.
Och jag tyckte det var så klokt sagt. Framförallt om man drar parallellen med en relation. Jag tänker att all tid och energi jag lägger in i vår relation nu, visar sig när en kris kommer. Men jag vet inte. Jag kanske är helt fel ute? Hur tänker ni kring allt sånt här?
