Ja, just nu så mår ju inte min kropp tipp topp… De senaste veckorna har kantats av: yrsel, synbortfall, illamående, migränen från helvetet, hjärtklappning, huvudvärk, svaghet i muskler, höjd puls, dåliga värden, domningar i benen, feber konstant från och till, halsfluss, nackspärr, tappad balans, helt borta i huvudet och känslan av att jag lever i något parallellt universum?
Jag gillar ju inte att vara i kontakt med vården alls, men nu har jag ju varit illa tvungen.
Så jag har varit på sjukhuset tre gånger, varav två gånger har varit på akuten när jag har åkt både rullstol och blivit slängd ner i en säng för att inte belasta hjärna och hjärta. Och för att jag helt ärligt inte har pallat något annat heller, jag har varit helt väck och inte kunnat gå själv. Senaste gången var igår, söndags, och då trodde jag helt ärligt att jag skulle dö av smärtan i huvudet, tills jag efter 9h fick morfin och starkare medicin. Då la det sig tillslut. Puh. Hittills har läkarna skjutit brett och velat utesluta värsta tänkbara scenarion. Så det jag vet nu är iaf att jag inte har fått någon hjärnblödning, hjärntumör, stroke eller hjärninfarkt. Puh! Även om jag själv (peppar peppar) aldrig var orolig för det. Jag har bara velat bli av med smärtan. Men ingen vet ju so far vad det här beror på, men jag har tre olika läkarbesök inbokade inom den kommande veckan så jag hoppas att någon av de utredningarna ger något! Jag vill bara må som vanligt igen.
Som ni förstår påverkar det här såklart hela min och min familjs vardag, och de senaste 2 veckorna har jag mest varit sängliggandes. Taaaack gode för att vi har vår älskade älskade lilla Bruno som kan göra mig sällskap och lugna. Och tack högre makter för min kille som ställer upp i vått och torrt.
Även om det här påverkar mitt jobb och att det i sig stressar sönder mig, så är det som TAR MEST av själen att jag är en sån frånvarande mamma just nu… Och DET är den främsta anledningen som motiverar mig att ta reda på vad som är fel. För jag vill inte att William ska märka av att jag inte är där…
Det märkligaste utav allt är att jag stundtals mår som vanligt??? Och det är då jag pallrar mig iväg på grejer. Men sen kan det helt plötsligt vända igen. Så jag kan inte själv dra några samband till varför det blir såhär… Den enda vaga gemensamma nämnaren just nu har varit hormoner faktiskt. Ägglossning = värre symptom. Men jag har skrivit ner för lite i antecknar för att kunna dra någon slutsats. Jag är noll stressad, men vem vet? Sånt kanske sätter sig i kroppen. Men jag tror faktiskt inte att det är det den här gången? Menmen nu vet ni i alla fall <3
Nu är i alla fall golven och väggarna färdiga på nedervåningen. Nu inväntar vi bara alla nya vägguttag mm mm.
Ta hand om er <3 Pöss