Bilderna är ifrån en av alla mina arbetsplatser under årets gång. Denna gången i Borås när jag plåtades för 8848 Altitudes skidkläder ur kollektionen GOLD. Jag är världens stoltaste ambassadör förövrigt! 
2018 Var ju planerat för mig som ett år där jag skulle starta bolag, faktiskt. Hur läskigt och nervöst det kändes så kändes det rätt i tiden. Kanske inte spela på de bästa korten jag har i innerfickan för det är jag för rädd för, men de där småbolagen som jag alltid har drömt om… Som egentligen har handlat om att utveckla bloggen till nästa nivå.

Men saker och ting blir ju ALDRIG som man har tänkt och nu har jag fått ett jobberbjudande. Det fick jag ett par gånger under årets gång också (så tacksam och glad!!), men detta känns väldigt bra och utmanande. När jag går på arbetsintervjuer (ok har bara gjort det några gånger men ändå), så har jag alltid en miljard frågor jag vill ha besvarade. Min kompis Henrietta har lärt mig mycket om det där med arbetsvillkor och att man måste MÅ BRA och våga ställa krav på sin arbetsplats. Det är inte bara dom som ska vilja ha dig, du ska vilja ha dom också!

Jag har ju fått hoppa in ”några snepp” senare i tidslinjen om ni förstår, eftersom jag inte har gått den traditionella vägen och blivit självlärd på det sättet.
Jag har ju inte haft butiksjobb, praktikplatser, sommarjobb eller deltidsjobb vid sidan av plugget att träna på som många andra. De jobben är ju väldigt värdefulla i och med att man förbereds inför sina ”vuxenjobb” man drömmer om när man blir ”äldre” om ni förstår mig rätt. Man lär sig ju väldigt mycket om sig själv, hur man fungerar i grupp och vad man brinner för. Jag har ju inte haft dem åren eller jobben heller för den delen. För jag har ju haft mitt enmannabolag och kunnat försörja mig på det ett par år. Därför har det varit viktigt för mig att våga fråga om hjälp. Hur jag ska tänka, vem jag ska vända mig till och hur det fungerar på andra arbetsplatser. Men det är svårt att hitta 100% rätt om man inte har testat. Är ni kvar på det första riktiga jobbet ni någonsin haft?

Så när jag slutade på Ingager fick jag höra att jag var rastlös etc vilket gjorde mig ganska ledsen. Jobbet på byrån drömmer många om, inklusive jag. Men det var många saker som inte blev helt rätt, och vad det var stannar mellan mig och min förra chef som jag tycker om och respekterar. Men jag är OTROLIGT glad att jag tog chansen, för jag lärde mig så himla mycket om mig själv och vad jag vill göra i framtiden, vad jag drivs av, och hur jag vill arbeta.

Jag är en person som går ALL or NOTHING. Och för att gå all in så är dessa de viktigaste punkterna för mig:

– Att bolaget känns som mitt eget. Jag vill inte känna mig som en leverantör åt någon annan eller att jag och bolaget har olika värderingar eller framtidsvisioner.
– Jag vill bli lyssnad på. Jag är en person som iakttar, har en helikopterblick och sedan djupdyker jag. Jag vill göra förändring, förbättring. Min chef kan alltså inte vara rädd för förnyelse eller vara emot att tänka utanför ramarna.
– Jag drivs inte av provision. Många gör det men inte jag. Det blir fel fokus för mig, jag vill fokusera på kvalitativa långa samarbeten. Inte att dra in en bra provision och sedan är resten ett plus. För mig är det tvärtom. Likadant med bloggen.
– Att samarbetet mellan kund och byrån blir 100% bra för båda parter
– Att jag utvecklas och lär mig nya saker
– Att företagskulturen är härlig. Man skrattar och skojar, inte hyshar varandra och att alla sitter var för sig. Jag vill jobba OCH ha kul med mina kollegor.
Sedan har jag aldrig förstått det där med hierarkier på en arbetsplats. Jag minns tydligt en kund som många utav mina kollegor höll sig undan ifrån. Jag förstod precis varför, för man visste aldrig vad han tyckte om en eller ens arbete… Så plötsligt stod vi där en morgon, jag, kunden och två kollegor till, när samtalsämnet ledde oss in på kommunaltrafiken. ”Jag har inte åkt kommunalt sedan 2014”, sa han bestämt. Då klappade jag till honom på axeln, skrattade och sa ”Nej, för att såna som du åker inte kommunalt” med glimten i ögat.

Kollegorna satte i halsen och han med. Och min puls hoppade över ett slag… När han sedan brast han ut i ett skratt.  Och efter det fann vi varandra.

Några veckor senare när vi skulle slå oss ner i ett möte så kom jag in med ett stort leende på läpparna. Han däremot, såg väldigt förbryllad och nästintill stött ut. Så jag frågade om jag skulle återkomma vid ett senare tillfälle. ”Nej nej” sa han. ”Det är bara det att det aldrig är någon som har kommit in hit till mig och varit glad förut”.  Jag lärde mig mycket ifrån vårt samarbete.

Man ska visa alla människor man möter respekt, men man ska också komma ihåg att vi alla är helt vanliga människor<3

Rörligt inlägg kanske, men! Ta hjälp av dem som har erfarenhet, våga ställ krav, och behandla andra som du själv skulle vilja bli bemött. Heja karriärskvinnorna i oss alla!