Varför tecknar vi med William? Hans hörselnedsättning? Hur börjar man?

Hej på er gänget! Ni är många som undrar över det här med Williams teckenspråk och varför vi tecknar med honom. Så jag tänkte summera det lite kort här.

HUR LÄRDE JAG MIG?

Först och främst så tecknar vi ju för att jag och hela min familj kan det. Min bonuspappa som jag växte upp med är nämligen döv. Så vi tecknade ju alltid hemma. Men när William föddes så insåg jag att jag hade glömt mycket tecken själv, men jag förstod allt. Så då fick jag börja plugga på lite.

HUR LÄR MAN SIG TECKENSPRÅK?

Det finns massor av böcker, Youtube-klipp med mera där dem tecknar. Både för barn och vuxna. tex Bolibompa tecknar ju, så det har ju William fått titta på. Och när vi har kollat på djuren, så har jag tecknat samtidigt tex ”kossa”, ”hund” och gjort lätena samtidigt.

ERSÄTTER TECKENSPRÅK HANS TAL?

Vi kompletterar alltså bara Williams språk med tecken, vilket kallas TAKK. Det kan ni googla på om ni vill veta mer. Men att göra så förstärker bara barns språkutveckling och kommunikation, inte hämmar som många tror.

William kan ju verbalt säga ”mamma” och ”pappa” tex. Så där vill han ju inte teckna utan säger det högt istället. Så ju fler ord han lär sig att säga, desto mindre teckenspråk kommer han troligtvis att använda.

NÄR BÖRJADE VI TECKNA MED GUGGE?

Vi började teckna med William när han var typ 5-6mån? Och från att han var kanske 7-8mån så kunde han göra sig förstådd med enkla tecken. Tex om han ville ha ”mer”. Vi började alltså jätteenkelt med tecken vi tänkte att han skulle få användning för. Som tex ”äta”, ”dricka”, ”napp” osv. Sen la vi på djuren, persontecken, saker man gör och känslor.

Det fysiska kommer ju före talet för barn, därför blir det mycket enklare för dem att kommunicera via teckenspråk än att prata. Så vi började med det för både hans och våran skull. För vi har sluppit MYCKET frustration (som ju lätt blir när barn inte kan göra sig förstådda med vad dem vill eller inte).

HAR WILLIAM EN HÖRSELNEDSÄTTNING?

Vi började alltså inte att använda teckenspråk för att Gugges hörsel på något vis är nedsatt. Utan enbart för att underlätta.

TECKNAR DOM PÅ FÖRSKOLAN?

Dom använder sig tyvärr inte av teckenspråk på Williams förskola (vilket jag faktiskt trodde att alla förskolor gjorde idag?). Men jag uppdaterar dem regelbundet om vad det är han har lärt sig, så dem förstår vad han menar.

VAD ÄR PERSONTECKEN?

Vi insåg ju ganska snabbt att alfabetet kanske inte var det som Gugge skulle anamma allra först haha. Därför använder vi oss av persontecken istället.

Det finns alltså inget allmänt tecken för alla människors namn. Tex Ellinor, Bruno eller William. Utan man skapar sitt egna persontecken (utöver mamma/hund/jag alltså). Mitt persontecken tecknas med en tumme upp emot underläppen. För att jag helt enkelt sög på tummen så länge. Min lillasyster Olivia hade alltid ett hårspänne i luggen, så hennes persontecken är en tumme och ett pekfinger som kläms ihop emot luggen. Jätteenkelt alltså!

Ja det var nog allt! Hoppas ni har fått svar på det ni undrar över. Om det är något annat så är det bara att lägga en kommentar i kommentarsfältet så hörs vi mer där! 🙂 KRAM

Här tecknar han ”leka mormor” när vi var påväg till lekparken.

  1. Så bra av er! Jag jobbar i förskola och vi har tecknat mycket med alla (TAKK) och man märker hur frustrationen minskar och att de sedan ersätter med ord. Men oxå smidigt när man pratar med någon och kan göra tecknet för vänta utan att behöva avbryta samtalet. Tecknar själv med min son och han tecknade vatten tidigt. Teckenspråkalexikon är superbra med video på tecknet man söker👌🏼

    1. Ja verkligen!! Alltså det är såååååå kul att förstå ett så litet barn också! Älskart!!! Kul att ni också kör <3

  2. Hej!
    Hittade dig efter lyssnat på poden.
    Vilken otrolig gåva att kunna ge sitt barn ett så stort språk.🌹

    1. Åh vad roligt att du har hittat hit! Ja verkligen! Dock är ju teckenspråk, liksom alla andra språk, olika beroende på vilket land man bor i! 🙂

  3. Wow. Vilken fördel för både Gugge & er. Jag trodde oxå att all förskolor använde sig av TAKK. Heja er!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Jag och P tycker olika om uppfostran & lista med dem finaste barnplaggen i sommar.

INLÄGGET ÄR I SAMARBETE MED H&M KIDS.

Hellu gänget! Ni brukar ju fråga mig hur jag hittar så mycket fina barnplagg som ”sticker ut” lite. Därför har jag listat maaassa fina plagg i bla frotté och linnetyg längst ner i det här inlägget *hint hint* missa änte!!!!

Och för att ni ska slippa leta efter Williams och min outfit så hittar ni dem direkt under den här bilden.

WILLIAMS OUTFIT:
Kortärmad linneskjorta del utav ett set. Byxa i linmix. Bästa sandalerna. Solhatt med knyte.

MIN OUTFIT:
Lång limegrön volangklänning med öppen rygg. Kavaj i linmix. Solglasögon. Väska slutsåld liknande här.

Men nuuuu kommer ett inlägg om mina funderingar (eller ah identitenskris kanske snarare?) om att vara en MAMMA. ”Jag är mamma. Jag heter mamma. Jag är ifrån Nacka, är 40+ och känner mig tuff.” Haha bästa låten…

Aja om vi ska vara lite seriösa.

En grej som jag har tänkt på det senaste är… Att jag såhär 1år och 3mån in i mitt föräldrarskap känner mig lite överväldigad (i brist på ord?) utav allt ANSVAR som plötsligt har lagts på mina axlar?! Hahaha jag förstår att det kanske låter skumt men ifrån en natt till en annan så behövde jag bli så… Vuxen?

Låt mig förklara…
Allt började med att Gugge blev en förskolepöjk. Och since then så är HAN och vårt LIV helt annorlunda? För HERREGUD vad han förstår mycket nu!! Hans egna ordförråd sträcker sig inte längre än till typ… 10 ord? Men han visar ju tydligt att han fattar när vi förklarar långa meningar för honom?!

Vilket har gjort att jag och P behöver vara mycket mer pedagogiska och förklara saker iom att Gugge vill förstå. Men framförallt så ställs vi VARJE DAG inför en triljon beslut om hur vi ska göra i vår barnuppfostran. För _redan nu_ sätter vi ju grunden för hans _värld_ (stora ord här nu men det är ju sant?!).

Tex: Vilken ton ska vi använda när vi pratar oss vuxna emellan? Hur är man en bra kompis? Hur spenderar man sina helger? Ska man alltid plocka undan efter sitt stökande osv osv osv i all oääändlighet. Ah ni hajar. En triljon grejjor.


Jag har alltid tänkt att folk blir så vuxna när dem får barn. Alltså på sekunden bebisen kommer ut typ? Men så kände jag ju ABSOLUT INTE när William hade fötts? Jag va ju samma gamla Elli men med en unge på axeln liksom. Men nu…? Nu känns det som att jag ifrån en dag till en annan behövde bli jätteJÄTTEvuxen över en natt? 


För ursäkta men hur vuxet är det inte att drömma om familjemöten (prick varje dag helst pga det skulle behövas) så att jag och P kan vara synkade i vår uppfostran?!

MEN SÄG MIG kära ni: nääär ska man hinna diskutera igenom en triljon såna här beslut och situationer med sin partner?!


Ni vet ju att jag har jobbat med H&M Kids since forever nu känns det som, och när dom frågade hur jag tänker kring barns stök å kladd å sånt fick jag panik?! För det första som slog mig var att det är en utav puckarna där jag och P är osynk. Vi tycker helt olika med andra ord…
DETTA TYCKER JAG OCH P OLIKA KRING:

1. Sitta ner och äta? Superviktigt tycker jag. Inte P.
2. Utforska yoghurten med händerna eller t.o.m pannan? Why not säger jag! Klart man undrar hur det känns å låter hallå! BIG no no säger P.
3. Ha med en leksak vid bordet? Helt OK tycker jag sålänge det äts. Ni kan ju gissa vad P tycker.


En sak vi i alla fall är rörande överens om… Och det är att man inte kladdar med mat och pennor på möbler. Då sitter man vid matbordet. Men det är HELT OKEJ att en tröja blir skitig!

(Vilken ren liten hand!)

Vi båda är ju intresserade utav mode, men vi vill inte att William ska känna sig begränsad i sin lek för att mamma eller pappa kanske blir arga över gräsfläckar på dom svindyra byxorna?? Om märkesgrejer köps så är det alltid beggat och inget vi hönsar upp oss kring ifall det går sönder. För barnplagg är till för att användas och lekas i.

Och det är exakt därför vi båda älskar H&M Kids. För idag går det ju verkligen att köpa FINA tex förskoleplagg/festplagg/hemmakläder till en bra peng. Vi har  kompletterat med deras plagg sen William föddes (hans garderob består ju mestadels utav ärvda och/eller second hand plagg).

Jag tycker att H&M Kids kläder håller asbra också?! Gugge har liksom ju ärvda plagg därifrån som är inne på tredje eller t o m fjärde barnet nu liksom.

I alla fall, vi ääälskar ju svala och stiliga plagg i linnetyg. Eller frottéplagg oh loord give me mercyyy. Och båda sitter ju väldigt loose och är lekvänliga! Win win.

FROTTEPLAGG 2 OLIKA LISTOR:
HÄR! och HÄR! hittar ni dem på siten.

LINNEPLAGG 2 OLIKA LISTOR:
HÄR! och HÄR!

Hoppas ni gillar alla plaggen, och att jag inte är helt ensam om brist på kommunikationen med min partner?! Eller det där med att bli så nockad av allt ansvar man bär när man ska uppfostra ett barn till att bli en någorlunda vettig och snäll person haha…<3

  1. Gud vilket fint samarbete🤩 tack för länkarna nu blir dottern fin på förskolan och sommarens alla kalas 👍

  2. Jag håller 100% med dig på alla punkter! Tänker exakt samma😊 Fint inlägg. Så välskrivet🥰🥰

  3. Håller med dig i alla punkter.
    Är själv förskollärare och ett stort arbete på förskolan är just självständighet (att sitta still vid matbordet) samt utforskande (okej för 1-åringar att få känna, lukta, smaka på maten) dock så anser jag att barn alltid ska erbjudas kniv och gaffel eller i 1-åringars fall gaffel och sked för att öva på motoriken. När de däremot kommer upp i åldrarna handlar matsituationen om att inte äta med händerna och istället få till motoriken att äta med kniv och gaffel 😂

  4. I absolutely love your blog and find many of your post’s to be exactly
    what I’m looking for. can you offer guest writers to write content in your case?
    I wouldn’t mind composing a post or elaborating
    on many of the subjects you write concerning here. Again,
    awesome blog!

  5. Hej Ellinor!
    Skulle älskar om du skrev lite fler inlägg här på bloggen! Jag älskar att läsa din blogg och tycker du är så bra på att skriva och har variation i dina inlägg. Men förstår att du har mycket annat att göra <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Lever alla barnfamiljer såhär? Jag vill göra om och göra rätt.

I SAMARBETE MED H&M KIDS.

Innan vi drar igång vill jag först och främst länka till våra outfits här, så att ni slipper scrolla hela vägen ner:

MIN OUTFIT HITTAR NI HÄR:
Perfekt oversized kavaj i ljusgrönt (klick!), vit topp 99kr, favoritjeansen som är lååånga och på rea!, beiga spetsiga ballerina skor, beiga solglasögon, pärlshalsband, och min snäckformade väska.

WILLIAMS OUTFIT:
Cremevita linnebyxor (klick!), jeansskjorta, beiga sandaler, vit t-shirt 39kr, blårandig solhatt med knyte och klassiska fina barnsolglasögon. 

Så, nu har vi betat av den biten. Nu går vi över till en ärlig text och bekännelse om vårt liv just nu…

Ännu en morgon där jag sladdar in på förskolans parkering med hjärtat i halsgropen.

”Fan fan fan, jag glömde ta med den där boken som dem skickade ut information om i måndags”, inser jag medan jag stressat försöker rafsa ihop alla saker ifrån bilen. ”Helvete! Och extrabyxorna ifall han blir blöt”, säger jag högt för mig själv.

Sedan tänker jag:

*William får inte märka att jag är stressad*

*William får INTE märka att jag är stressad!!!*
Jag börjar att tralla på en hitt-på-låt och ler mitt allra bredaste mot William som hänger i min famn med tröjan uppkorvad mitt på magen. Jag har inte tid att dra ner den. Hans skor hann jag inte heller dra på innan vi åkte, så dom måste jag krampaktigt att försöka hålla fast med ena lillfingret.

Jag leker en lek där jag låtsas vara en hoppande antilop, och tar mina allra största kliv för att snabbare komma till grinden. Jag tänker att varken William eller någon annan ska märka att jag springer då.
Även om Williams förskoletider är mellan 09-15, så vill förskolelärarna vill helst att han ska komma in vid 08:30 för att börja dagen på bästa sätt i matsalen med sina kompisar. Men nu är jag tjugo minuter sen.

Jag hann slänga fram tre ostmackor till honom innan vi åkte, så ätit hade han ju gjort (även om det inte var speciellt innehållsrikt)…

Men jag fattar ju att jag just nu framstår som en mamma som inte _VERKAR VILJA_ att mitt barns dag ska börja på BÄSTA SÄTT i matsalen. För hade jag velat det, så hade jag ju ansträngt mig mer för att komma i tid och för att komma ihåg både bok och extrabyxor.

Jag kände mig som en usel mamma, i trippel bemärkelse.
Skamset pussar jag William på kinden, säger hejdå och ber om ursäkt till pedagogerna. För jag visste att hans avdelning skulle få det stressigt för att hinna hålla sitt morgonschema nu…

_Och allt är mitt fel._

Dessutom blev det såhär sist jag lämnade också.

Precis innan jag ska stänga igen ytterdörren ropar hans favoritfröken ”Juste! William har växt ur sina skor, så det vore toppen om ni kunde ta med några andra!”.

Med kaninpuls springer jag över parkeringen och kollar mitt schema i mobilen. Jag inser att jag inte hinner åka till någon affär och köpa några nya skor varken idag, imorgon eller ens den här veckan.

”Jag får beställa hem några ikväll” tänker jag, medan både mailen och sms-inkorgen plingar om vartannat. Jag orkar inte tänka på hur många som troligtvis är irriterade över att jag inte har svarat än.

Jag får svara senare. Men först behöver jag åka tillbaka hem och fixa allt som vi fick lämna för att snabbare komma fram till förskolan. Dessutom behövde jag svänga förbi förskolan ytterligare en gång till för att droppa av den där förbannade boken och extrabyxorna. 

Jag svär högt, ja, jag nästan skriker svordomar på löpande band i bilen. För nu skulle jag bli sen till mitt första (utav fem) möten i stan. Jag skulle göra ännu fler människor besvikna idag.

_Och det är mitt fel._

Väl hemma igen så har både osten och brödet ifrån morgonens frukost börjat att hårdna. ”Helvete, nu måste ju någon åka och handla innan imorgonbitti” tänkte jag.

Min kille hade ju storhandlat i söndags för att veckan skulle flyta på… Men nu skulle den inte göra det.

_Och det är mitt fel._ 

Resten utav dagen ligger jag fortsatt konstant efter. Och hur mycket jag än anstränger mig för att släcka bränder och komma ikapp i schemat så går det inte.

Jag lyckas dra på ett brett leende i vartenda möte jag kliver in i. Och jag tror att jag trots allt framstod som den bästa versionen utav mig själv…? Jag hoppas det i alla fall. För min inkomst i höst hänger på det.

Men inombords känner jag mig inte alls som den personen jag försökte framstå som i mötena. Tvärtom. Jag känner mig som den absolut värsta och sämsta versionen utav mig själv.

Och så hade det varit länge nu. I ganska exakt tolv månader till och med.

För det var för ett år sedan jag skulle börja bolla föräldrarledighet och karriär samtidigt.

Innan jag fick barn så räckte tiden ALLTID till. Jag höll alltid mitt schema, gjorde aldrig någon kund besviken, och jag levererade alltid på topp, oavsett som det var i jobb eller på hemmafronten. Och idag så undrar jag ofta, om inte VARENDA DAG, hur alla andra barnfamiljer får ihop sina liv? 

Och varenda gång jag tänker på det, så får jag dåligt samvete gentemot William. Min älskade älskade ÄLSKADE unge. Jag vill ju aldrig någonsin att min stress ska gå ut över honom. 


Jag vill inte att han ska minnas mig sånhär. Som en mamma som verkar vara obrydd om hans uppgifter i skolan, eller obrydd om att han har växt ur sina skor. Det vore min mardröm.

Så därför skakade jag hand med mig själv, och lovade att jag måste börja stanna upp i vardagen för att enbart fokusera på att vara den bästa och roligaste mamman han kan tänka sig. Ni vet, att jag tar ledigt ifrån jobbet för att hitta på roliga saker och skapa minnen ihop. Minnen som förhoppningsvis kan väga tyngre än alla morgnar av vardagsstress när han tänker tillbaka på sin uppväxt. 
Så i mitten av förra veckan, satte jag mig ner och beställde hem sommarkläder till Gugge. Så att vi skulle ha dem redo i garderoben när sommarvärmen skulle slå till! Det kändes asbra och lättande.

H&M Kids sommarkollektion hade släppts, och jag han knipa hem flera favoriter ifrån nyhetskategorin!! Och två dagar senare damp både sandaler, en solhatt, svala linnebyxor och ett flerpack med vita t-shirts ner i brevlådan. Och några roligare vardagsplagg, typ det här beiga frottésetet (klick!) och ytterliggare ett frottéset men i dovt grönt (klick!). (Psst, var snabba för att H&M’s barnnyheter säljer ofta slut fort!).
Och i fredags så tog jag en halvdag ledigt ifrån jobbet för att åka in till stan och fika med William, vår hund och min syster. Några av de saker Gugge älskar allra mest i livet<3

Efter cafébesöket så kollade vi på bilarna som for längst med Sveavägen, och William skrek utav förtjusning.
När jag skulle gå och lägga mig i fredagskväll så hade den mesta av stressen och allt dåliga samvetet runnit av mig. Jag insåg att jag faktiskt gör mitt allra bästa<3 Men det är lätt att glömma det, för ens otillräcklighet är lättare att bli påmind om.

Det kändes bra i både hjärta och själ att komma till den insikten. Och inte nog med det så hade både William och jag haft världens roligaste eftermiddag ihop, och skapat nya roliga minnen tillsammans <3

Och det mina damer och herrar,

_Ja det var min förtjänst._

  1. Jag tror alla som har små barn känner som du, att tiden aldrig räcker till. Jag har börjat prioritera bort saker tex som att träffa vänner flera gånger i veckan, det håller jag till helgen, jag beställer mat på internet för att slippa åka eller har en matkasse som kommer varje vecka. Jag går upp en timme innan jag väcker min dotter och hinner då med disk, tvätt osv. Har sedan ”barntid” mellan 6-7.30, då fixar jag allt innan förskolan och åker till förskola , lämnar och går till jobbet. Mellan 8-16 är det jobb. Mellan 16-19 är det ”barntid” igen, då lagas det mat, vi leker, förbereder inför nästa dag, badar tillsammans, läser bok och sen godnatt. Då har jag några timmar på kvällen innan jag behöver sova, den tiden lägger jag på vad jag vill, träning, jobb, hushållssysslor eller vad man nu vill göra. Det funkar ganska bra för mig, har gjort så här sedan min dotter började på förskolan och nu är hon 5. Kanske låter tråkigt att ha allt inrutat men det är skönt. Det blir också lite lättare ju äldre de blir. Försök hitta en struktur, jag hejar på dig 🙂

  2. Ingen får ihop det är nog svaret som är sanningen. Vi har pusslat som idiotier för att få ihop att båda ska kunna jobba heltid och vår son ska slippa gå på förskolan 7-17 men det går inte. Någon av oss kommer få gå ner till 75 % och vi får hoppa över utlandsresa i ett par år. Jag personligen känner att all den tid vi kämpade för att bli föräldrar och alla tårar och missfall så är jag inte mer ön skyldig mig själv och min son att vara med honom. Jag kommer därför jobba 6 h per dag istället för 8 för att han ska slippa behöva gå 10-12 h per dag på förskola och att jag ska slippa stressa överallt.

    1. Vill också tillägga att jag har full flex och möjlighet att jobba hemma men det hjälper liksom inte så mycket. Jag kan inte jobba hemma med en 1,5 åring. Flexar jag som vissa på mitt jobb gör, jobbar 9-15 sen tar igen 3 h arbete då är mitt liv kaputt. Jag kan inte spendera varje kväll mellan 19-22 med jobb sen går och sova. Det är inte värt det. Alla gör väl olika men som sagt. Man för aldrig tillbaks åren med sina små barn så vi kommer prioritera barnen istället för arbetet. De är bara små en gång i livet.

      1. Håller helt med dig! Har också full flex men den är svår att nyttja. Dessutom tar nattningar lång tid, maten ska lagas och tvätten tvättas och ungarna badas (ibland 🙃). Jag går ner till 80% sen och deras pappa jobbar kvällar/helg nu tills vi kan gå på semester. Tänker 80% är ganska bra även sen när barnen är lite större, så kan man kanske förlänga tiden hemma med dem.

        1. Ja jag tror personligen att 80% är värdefull tid med sina barn. Man får snåla lite i ett par år för att få tid med barnen och slippa stressa livet ur sig 🥰

  3. Både känner igen mig och inte känner igen mig, har inga inbokade möten utan tar det mesta spontant vilket hjälper. Två heltidsarbetande, en 2,5-åring, en 7 månaders och husrenovering men det går. Det mesta rinner av mig, tar det inte så allvarligt om något klädesplagg är fel eller äldsta sonen får köttbullar till middag 3 dagar i rad. Vi sover huller om buller bara för att prioritera sömn och det gör mig inte så mycket om minstingen får vara lite ledsen medans jag diskar rent i köket. Kan vara att man är för trött för att bry sig om allt :))

    Jag tror man lär sig med åldern och erfarenheten att skita lite mer i saker och inse att man inte måste räcka till till allt o alla hela tiden. Kan faktiskt säga att min arbetsmoral har gått i botten sen jag fick barn men så får det vara ynka 4 år framåt, sen är småbarnsåren över 🙁

  4. Sådär ser det ut för dom flesta barnfamiljerna. Jag själv försöker tänka en halvtimma tidigare än vad jag gjorde innan och oftast får man lite tid över. Ska vi t.ex. iväg kl 8 så tänker jag att jag ska vara klar till 7.30 och är klar till typ fem i.

  5. Får så mycket känslor av att läsa detta!!! Undrar också varför jag aldrig möter en annan förälder i kapprummet med hög puls och hjärtat i halsen?! Svettig och stressig slänger man in ungarna varje morgon på förskolan. Och när man kommer till jobb slår det mig att när jag kommer hem ikväll sover dem kanske redan… Och allt känns så ovärt 🙁

  6. ​Hej, du är så himla bra på att göra inlägg där du tipsar om saker, går alltid in på länkarna och köper många gånger saker. Det närmar sig sommaren och då fyller jag 25år och tar dessutom examen. Hade inte du kunnat tipsa på roliga saker att önska sig av familj, släkt och vänner? Tänker att det kan passa till andra födelsedagar och typ studenten. Känns som att man vill få något minnesvärt, typ nån designklassiker, väska eller porslin, eller iallafall något finare som man kan minnas tillbaka till att man har fått. KRAM

  7. Jag är ledsen men JA, det är nog livets lott som förälder, att alltid känna sig otillräcklig. Tyvärr. Ibland gör det mig stressad, ibland tar jag det med en klackspark. Det kommer komma en tid då jag faktiskt kommer i tid, utan att vara svettig med nyduschat hår och har sluppit sminka mig i farten från parkeringen till kontoret.
    Det är en liten tröst och veta att vi är fler som känner likadant, du är inte ensam. Det hjälpte ändå att läsa ditt inlägg för mig, det fick mig och känna mig mindre ”misslyckad” när jag vet att vi är flera i samma båt.
    Kämpa på, all eloge till er som ändå lyckas ha honom korta dagar på förskolan, bara det ska du se som en vinst 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Min barnuppfostran: vara sträng, säga nej, våra vanligaste bråk och våra regler

Inlägget är i samarbete med H&M.

Rosa topp hjärtformad urringning | Vita låånga mom jeans

Hej hej halli hallå allihopa! Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntningar innan William hade kommit, men jag kan säga att jag blev NOCKAD av hur stark vilja barn har från att dem föds? Jag tänkte typ att dem skulle vara små kollin som inte fattade någonting? Men icke sa nicke.

Och det blev också ett wake up call att barn TYDLIGEN föds med en personlighet? Eh? Va? VET folk om det här innan dem själva skaffar barn???? Eller levde jag i någon fantastibubbla? Jag tänkte att personligheten började märkas ifrån typ 2år??

Gugge får ju obviously en starkare vilja för varje dag som går.
”Bråk” vi har hemma dagligen är följande:

1. Varje gång han behövs läggas ner på skötbordet.

2. Varje gång han äter och försöker klättra ur sin matstol fastän han är fastspänd.

3. Varje gång han försöka pilla i ett eluttag (vi har såna säkerhetsgrejer isatta men vi vill ändå inte att han lär sig att det är OK).

4. Varje gång vi stänger grinden till trappan.

Ehhhh ja. Som ni kanske förstår sker alla fyra punkterna minst trehundrafemtioelva gånger per dag. Och det kom som en chock för mig hur tidigt i ens barns liv man som förälder behöver sätta gränser. Vi MÅSTE ju stänga grindarna för annars kan han trilla ner för halltrappan osv.

En till punkt som det alltid blev gråt kring, var att han inte fick ta med sig sin matsked ner ifrån stolen när han hade ätit färdigt. Så där kände jag lite tillslut: man väljer sina fighter.Vad spelar det för roll egentligen? Därför får han numera alltid en ny sked att leka med när han är färdigäten. Nöjd bebis nöjd mamma osv!!!

Gugges outfit: Fiskehatt frotté | Tröja frotté | Byxor med hjärtan | Tennisstrumpor 2-pack

Men andra saker viker jag mig INTE på är…

Tillexempel: om han medvetet kastar ner matskålen med all mat bara för att han är mätt. Då tar jag ner honom direkt och säger att matstunden är över. För ett sånt beteende accepterar jag inte, varken hemma eller någon annanstans.

Han är ju fortfarande så liten, men just nu är det enda gången hans ”beteende” kan få konsekvenser typ (?). I övrigt med de punkterna jag listade ovan, så är det ju bara saker som måste göras fastän han inte håller med. Men blir han arg för att han ska läggas på skötbordet så är det inte så att den ilskan får några konsekvenser om ni fattar?
Runt 10 månader så började vi i alla fall att säga ”nej” till saker han inte fick göra. Men hur säger man nej på ett bra sätt då haha??? Han förstår ju vad han får göra och inte. Men gränserna TESTAS så att säga (!!). Fastän man säger nej så gör han ju samma sak en sekund senare i alla fall. Så jag märkte ganska snabbt att jag behövde komma på något annat.

Jag tänkte innan vi fick barn att jag skulle vara rätt ”sträng”. Ett nej är ett nej osv. Och konsekvent är jag väl till stor del. Men att bara säga nej tusen gånger om dagen leder bara till upprepade konflikter om samma saker hela tiden. Dessutom vill jag typ inte vara den typen av mamma?

Då berättade en tjejkompis hur hon gjorde för att slippa bråk: vilseled ditt barn!!!! Och satan vad den metoden har används här hemma sen dess kan jag säga. Min vän borde få Nobels Fredspris!!!

Strumpor 10-pack | Giraff | Björn

Alltså: om jag VET att jag måste öppna grinden till trappan för att sedan stänga den igen, så ser jag redan INNAN till att typ ropa ”Titta här William! Står din björn uppepå bilen? Vad tokigt!! Kan björnen åka bil?”. Och då lyser han upp och går bort till bilen. Då kan jag i lugn och ro stänga grinden utan att bråk uppstår. Men det är ju det mest idealiska förhållandet såklart (((-:

Seeeer han när grinden stängs däremot och blir ledsen/frustrerad/arg så försöker jag också att visa någonting annat kul. Då släpper det oftast på någon sekund (men ibland inte ofc).

Lila mössa | Regnjacka matchande regnbyxa | Förvaringspåsar i tyg

Jag använder självklart ”vilseled-taktiken” inför varje gång han ska läggas ner på skötbordet också. Dvs: redan INNAN jag lägger upp honom där för att byta en välfylld å göttig blöja, så plockar jag med någon leksak. Som jag sen använder på något sätt han inte är van vid. Typ fäster den i hans tår och skojar lite. Då glömmer han bort att han hatar skötbordet och leker istället. Med lite planering så slipper jag alltså full-on-skrik-panik och risken för att vi båda kladdas ner av __NI VET VAD__.

Grön mössa liknande här | Grön frottétröja 2 delat set | Byxor med prickar

En tredje grej jag tar till för att undvika kaotiska situationer: är att jag VÄLJER MINA LÄGEN för att göra saker. Om William är inne i en lek tex, så försöker jag att inte avbryta honom först han är färdig. Även om jag är stressad och ska iväg och William ska kläs på osv osv: så tycker jag att det tar längre tid att bryta upp hans lek för att sedan mötas av panikskrik och frustration. För då blir påtagandet av kläder bli en sån sjuk kamp. Som i sin tur bara tar mycket längre tid än om jag leker honom pilla färdigt med sitt. För då är han redan på bra humör och kläderna tas på utan motstånd (-:

Ingen hjärnforskning direkt, men det har tagit bort många fighter. Jag själv hade blivit GALEN om någon bara röck något ur mina händer så jag fattar ju att han reagerar likadant. Men sen finns det ju inte alltid tidsutrymme för att göra allt i hans takt.

Strumpor med pluppar 5-pack perfekt till förskolan

Om han blir arg för att jackan ska träs på, så är ett annat trick att LEKA istället. Antingen frågar jag ”Vaaart är Gugges händer?”, och sedan leker jag att handen inte hittar ut ur jackan. Och när den väl gör det så skrattar vi och William ropar ”DÄÄR DÄÄR!”.

Eller om han försöker krypa ifrån mig när jag ska klä på honom sin pyjamas på kvällen. Jaaaaa serrni: då låter jag honom helt enkelt krypa iväg istället för att hålla fast honom. Sedan kryper jag bara efter och klär på honom medan han röjer runt. Då blir det en lek ISTÄLLET för bråk.

Men ibland har man varken tid eller energi för att komma på lekar eller sätt att vilseleda. Och då blir det ju STÅHEJ. Vilket såklart resulterar i ännu mindre energi för båda. För SJÄLVKLART är jag långt ifrån en >>asrolig, lekfull och perfekt mamma<< som alltid håller ihop det hahaha. I wish!! William också kan jag säga (((-:
Min outfit: Skinnjacka | Stickad klänning | Sneakers 
Gugges outfit: Skinnjacka | Hoodie med regnbåge | Gråa stretch jeans 

Så när jag har en sån situation (rätt ofta dvs) att jag själv är nära min bristningsgräns alltså…. Så rabblar jag ett mantra i huvudet. Såhär säger jag till mig själv:

”Barn gör ingenting för att jävlas. Och det är inte Williams fel om han är jobbig. Var mer förstående Ellinor. Han är trött eller kan inte uttrycka sin frustration eller vilja”.

Hahaha det kan låta hur töntigt som helst, men det funkar faktiskt. Oftast så omvandlas min stress/irritation till att jag snarare tycker synd om honom då.

HUR TÄNKER NI KRING DET HÄR MED ATT SÄGA NEJ? Och sätta gränser? Hur gör ni det? Funkar det??? Ska man ta fighten eller vilseleda tycker ni? GE MAJ TIPS på tankesätt i kommentarsfältet, dem välkomnas gladerligen!!!!!!!

Jag har ingen aning hur andra föräldrar gör. Eller om mitt sätt anses helt galet hahaha. Så ni får jättegärna dela era tankar och reflektioner kring ämnet<3

Mina: Blåa låånga mom-jeans | Vit t-shirt 
Gugges: Hängselbyxor som sitter på plats | Vit t-shirt

Angående det här med bråk/argumentation (jaaa whatever använd vilket ord ni vill) med sitt barn, så antar jag att det kommer komma en tid när han själv vill välja sina kläder själv. Vilket både P och jag är fine med (så länge jag får slinka in med min stil typ som frottétröjorna hehehe!). Just nu består ju mestadels utav hans garderob utav begagnat/ärvt. Men när ni kompletterar (tex nu inför förskolestarten) så blir det nästan alltid plagg ifrån H&M. Jag älskar deras barnutbud och har gjort sen han föddes.

Men i alla fall! När började den biten med era barn? Att välja kläder själva alltså? Får era barn det? Och hur tänker ni kring det här med att ta fighten och markera vad som gäller VS att leka bort bråket?

  1. Känner igen mig mycket i det du skriver och avledning är något som används frekvent med vår trotsiga 2-åring. Jag försöker att vända några ”nej” per dag till ”ja” genom att säga typ ”ja, vi kan gunga efter förskolan!” Eller ”ja, du kan få en banan ikväll” så att det liksom blir fler ja än nej i vardagen. Det viktigaste är nog att vara konsekvent. Bestämma ett par saker (inte för många, då blir livet jobbigt för alla) som både du och din partner inte accepterar och hålla på dessa. Till slut lär de sig hoppas jag 😜

  2. Kan du inte göra ett inlägg proppat med klänningar för sommarens alla bröllop? I olika prisklasser? Hade varit så uppskattat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 år med min son. 1 år som mamma.

För ett år sedan, klockan 11:19 den 8e mars, så gick vår familj från att vara tre, till att bli fyra.

Min stora kärlek blev pappa.

Bruno fick sin lillebror.

Och jag,
jag fick min son.

(Åh herregud jag inser redan nu att det kommer att bli helt omöjligt att skriva det här inlägget utan att hulkgråta). 

Det är så märkligt. För enda sedan jag var liten så har jag vetat att min turbulenta barndom och mina stökiga tonår skulle ordna upp sig. Även fast nästan alla dagar på året var helt nattsvarta, så kände jag mig otroligt trygg i vetskapen om att det en dag skulle vända. Jag visste också _med all säkerhet_ att allt som alla andra sa var ”för stora drömmar” inte alls bara var drömmar. Min vision för framtiden skulle slå in och bli verklighet när tiden väl var inne. Jag vet inte vart den säkerheten kom ifrån, men jag bara visste.

Något som jag också alltid har känt på mig i hela mitt liv, är att om jag en dag skulle bli mamma, så skulle jag bli det åt en son vid namn William (gud jag ser knappt vad jag skriver nu för att jag gråter så mycket).

Förberedelserna inför min sons ankomst började långt innan plusset på stickan. Som den feminist jag är, så började jag redan i gymnasiet att läsa genusvetenskap för att kunna fostra min framtida son till att bli en vettig man. Jag hade korsförhör (i flera år haha) med min kille för att försäkra mig om att han skulle bli en bra pappa i framtiden. Och jag har gjort allt i min makt för att skapa en ekonomisk trygghet för mitt potentiellt framtida barn att växa upp i.

Även fast jag absolut inte har varit redo för att bli mamma varken själsligt eller tidsmässigt genom livet, så har jag alltid gjort val som jag har tänkt kan vara till en fördel OM det skulle komma ett barn.

Och efter en lång graviditet och en utdragen förlossning, så kom han ut tillslut. Min son William. Och även om jag trodde att han skulle kika ut i februari när han var beräknad, så är det självklart såhär i efterhand att han skulle välja just internationella kvinnodagen.
Även fast jag (rent praktiskt) hade förberett mig enda in i minsta detalj på hans ankomst, så insåg jag ganska snabbt att det inte hade någon betydelse. Mitt stora ego raserades snabbt i förlossningsrummet och jag blev både osäker och rädd. För hur skulle jag ta hand om det här barnet? Jag visste ju ingenting om hur det fungerade att vara mamma i praktiken?

Men när det stora självförtroendet var lagt åt sidan, fanns det bara en person som satt på facit. William. Och han har alltid visat så tydligt vad det är han vill. Vilket gjorde min första tid som förälder så himla enkel.
Det spelade ingen roll att de erfarna barnmorskorna på BB gav en tydlig och strikt mall med exakt hur många ml ersättning William skulle äta sina första dygn. Han visade tydligt att han ville äta det dubbla. Och sedan det trippla. Då var det bara för oss att hänga på. Och när vi gjorde det, så var han toknöjd.

Så på bara några timmar byttes känslan av ett övermäktigt ansvar ut till en självklar trygghet. Min son skulle ju visa mig hur jag på bästa sätt kunde vara den bästa mamman för just honom. Tack för att du har gjort det så enkelt för mig William<3

Från att William var tre månader gammal, så har han skrattat. Högt och mycket. Och mest hela tiden. Varenda morgon väcker han oss med sitt jollrande skratt och stora leende. Och varje kväll så skrikskrattar vi hela familjen när vi jagar honom ifrån badkaret in till sovrummet.

Han är den gladaste och roligaste ungen jag någonsin har träffat. Och det här året, har han helt på egen hand, gjort till det absolut roligaste i hela mitt liv.

Jag trodde att det första året med småbarn bara skulle bli tufft. Men det visade sig bli raka motsatsen med just William. Han är sjukt trygg, anpassningsbar, busig, nyfiken och social. Allt vi älskar i livet, älskar han också. Och han passar så otroligt bra in i just vår familj<3
Hans stora intressen i livet just nu är:
mat, djur, att åka bil och att få leka med sin familj. Precis som sina föräldrar alltså haha.

Och några av hans första ord i livet har varit: mamma, pappa, där!, Boo (Bruno), sst (ost) och muu (som kossan). Och varje gång han äter utbrister han högt ”Mmmm!”
Jag visste inte att ett barn kunde vara så trygg i sig själv från att det föds? Men det har William alltid varit.

Han har gjort både mig och sin pappa så mycket mer grundade i oss själva. Och trygga i hur vi ska manövrera våra nya roller som föräldrar, men också i den nya dynamiken oss emellan.

Ord kan inte beskriva min bottenlösa kärlek för min son. Han är den bästa personen jag vet i hela vida världen. Och tänk han är MIN!!! Nu och för alltid. Det behövs inte lovas framför vittnen i nöd och lust. Utan det löftet gav jag honom redan innan vi hade träffats. Jag kommer att stå vid hans sida föralltid.

Så nu vill jag utbringa en skål och säga: hipp hipp hurra för min älskade Claes William Harry idag!!!!!!!!! <33333

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi