Avundsjukan över att andra får bli föräldrar – biologiska klockan & fertilitet

Jag har ju pratat om detta mer er förut, och nu är jag där i månaden igen. Ni vet när jag är superfertil och det enda jag kan tänka på är barn barn barn. Om det inte vore för att jag har Bruno att ta hand om hade jag nog tyckt så synd om mig själv för att jag inte har barn att jag hade legat ner och gråtit. Eller okej jag måste rätta mig själv! JAG, Linnea Viktoria Ellinor Löfgren vill INTE ha barn. Men min KROPP VILL. Det är en så fruktansvärt sjuk känsla, för jag känner verkligen hur min biologiska klocka kan kicka in från en dag till en annan.

I perioder när min kropp ger mig dom här signalerna så är DET ENDA JAG SER barn. På Instagram, på gatan, i poddar och på nätterna i mina drömmar – jag blir besatt. Jag kollar på inredning till barnrum och vilka bröstpumpar som är bäst. Jag älskar ju barn och pratar generellt sätt väldigt mycket om barn/graviditeter/förlossningar med mina vänner. Men under de här dagarna i månaden tycker jag att det är mycket jobbigare.

Lilla Claes som jag blev moster till för ett halvår sedan.

För när det är som allra värst kan jag vakna upp kallsvettig på morgonen, känna på magen (för att bekräfta att jag har en kula). Men när jag inser att jag inte har det börjar jag stortjuta. Och sekunden efter undrar jag vad f*n som precis hände. För JAG vill ju inte ha barn just nu. Men kroppen skriker efter det.

Idag ska jag träffa en tjejkompis Ebba, som precis har fött sin lilla Ingrid. Hon var förbi här hemma här om dagen och Ingrid är det ENDA JAG KAN TÄNKA PÅ at the moment. Tur att jag inte är lika djupt nere i min fertilitet (hahaha) som jag kan vara i perioder. För då hade jag nog på fullaste allvar haft svårt att prata med Ebba om allt kring förlossningen och föräldrarskapet. För att jag själv hade blivit ledsen över att jag inte går igenom samma.

När jag hör mig runt så verkar dessa symptomen (tack och lov) inte vara speciellt vanligt? Och många kvinnor jag pratar med verkar inte alls känna samma känslor några dagar i månaden. Men! Ibland hittar jag några som förstår EXAKT vad jag menar. Vilket är skönt, för man känner sig ju sjuk i huvudet. Men det borde vara över om 2-3 dagar. Hoppas det!

  1. Gud har känt exakt samma, typ hur hela min kropp har skrikit efter barn men min hjärna inte velat?! Har också förklarat det för många tjejkompisar men ingen har riktigt hajat vad jag menat innan. Nu är jag i en period där jag mår dock mår bajs psykiskt och inte har koll på livet, och suget för barn har helt dött på alla sätt. Sjukt hur det kan vara så!
    Men ville också gå in här och säga heja. för läste din story igår om hur du undviker viss typ av konsumtionshets och bland annat kläd-hauls och känner ba YAS äntligen en moderiktig influencer som tar det på allvar. Får ofta panik när jag tänker på hur mycket kläder som går åt vid haulsen och sedan den konsumtion som uppmuntras känns ofta så himla onödig. BRA JÄVLA val! Därför man följer dig och inte blir besviken!
    KRAM

  2. Alltså, jaaa haha!! Jag är tre år yngre än dig, alltså 21. Jag har aldrig sett mig som en ung mamma, utan snarare vid 28-35 typ. Men sen ett år tillbaka känner jag sån fruktansvärd längtan efter barn i perioder, även fast jag vet att jag inte vill ha barn nu (såklart). Jag kan längta så det gör ont och jag vill också lägga mig ner och gråta, men jag längtar nog tills jag är där i livet. Inte att jag vill ha barn nu (har inte ens en kille atm lol). Men jag förstår dig till fullo. Det har gått så långt att jag har fått för mig att jag måste kolla upp mina ägg så att jag VET att dem är bra (haha), så att jag kan vara lugn till framtiden. Inser ju hur galet det är egentligen men jag kan verkligen inte slappna av i detta. Att se barn på instagram, på stan, Ö V E R A L L T känns ibland som ett slag i ansiktet. Vill bara gå under jorden och gråta typ. Knasigt, men så är det! Skönt att inte vara ensam :))

  3. Jag vill ha barn men min sambo är inte redo än så jag accepterar att vi behöver vänta ett tag. MEN så kommer dem där dagarna när jag bara asbölar från morgon till kväll av längtan och vill köpa alla sorters djur för att ha något litet att ta hand om (har ju redan en hund), eller kanske till och med behöver göra slut då vi inte vill samma i livet (!!?!!). Blir typ rädd för mig själv när jag inser hur jag betett mig när de här 2-3 dagarna är över.

    1. Fast Ellinor kommer att bli en bra mamma oavsett om hon blir mamma om nio månader eller om några år,hoppas att bebislycka snart lyser hos henne!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

BLOGGARE PÅ FORNI

Sedan 2008 har alltid haft som ambition att skriva om allt annat än rosa fluffiga moln. Bloggen är mitt favoritforum för det, och är den förlängda armen av allt ni inte får se på min IG story. Renoveringsresor, barnuppfostran, djupa texter, ekonomisnack och skönhetstips därför vanliga ämnen här inne.

Att vara anhörig till någon som går igenom helvetet


Ni känner ju inte till allt i mitt bagage. Ni vet att jag inte har någon kontakt med min pappa och att varje gång vi väl försöker så blir jag besviken. Efter oskyldiga sms då och då i höstas till att inte få ett grattis när jag fyllde år i oktober. Det kändes. Men trots att han är min pappa, så är han ingen jag har nära, ingen jag har känt på många år.

Det som är jobbigt på riktigt är det som jag håller kärt. Det är mycket som är infekterat och trasigt i min familj och släkt, men det är inget jag skriver om. Jag har aldrig gjort det och kommer nog aldrig att göra det. Det är inte min historia och ingenting jag vill skriva om på internet. Det är ju inte mig det är synd om eller jag som har det tufft. Då känns det larvigt att skriva om hur mycket ångest det ger mig. Även om det såklart påverkar mig hela tiden för att jag är närmast anhörig. Och ni vet hur det är, man lever i sin bubbla och plötsligt kommer saker ikapp en när man minst anar det.

Oftast så tränger jag bort allt, man måste det för att kunna leva. Men ibland slår det mig att jag har det så bra, när många i min närhet inte har det.

”Vad mer kan jag göra? Säga? Hjälpa till med?” är några av det tankar som håller mig sömnlös många nätter. Det känns som att jag inte tar mitt ansvar, fast jag inte vet vad mer jag kan göra. Så jag isolerar mig, skapar distans. För att det ska kännas längre bort. Och sen jobbar jag. För händer det något ska jag finnas där, vara en trygghet på det sättet jag kan. Stötta i livet. Pusha för saker som kan ge livsglädje. Visa att man kan nå exakt dit man vill, utan att ha någon att luta sig mot.

Men det känns inte alltid tillräckligt. Och så springer man på något som ger en minnet tillbaka. Tillbaka till stunder då livet kändes hopplöst. När jag inte orkade längre. Men samtidigt måste jag leva, för att visa att det går. Och för att orka när dom inte orkar mer. 

  1. så fint inlägg <3 känner igen mig i varenda ord. Det är inte min historia, men jag kan lida lika mycket av det ändå. Allt man vill är att finnas där för den andre, även om jag själv lider/lidit, jag är ju inte huvudpersonen.

  2. så fint inlägg <3 känner igen mig i varenda ord. Det är inte min historia, men jag kan lida lika mycket av det ändå. Allt man vill är att finnas där för den andre, även om jag själv lider/lidit, jag är ju inte huvudpersonen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Barn utan föräldrar blir super heroes

Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.

Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.

Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Min pappa och vår relation

De flesta dagarna tänker jag inte på det alls. Det är som att jag sedan flera år tillbaka har raderat tanken av att överhuvudtaget ha en pappa. Som yngre slog tanken mig flera gånger varje dag, att jag blev bortvald. Och det gjorde mig otroligt arg att han som satte mig i livet inte ens bryr sig om att fråga hur min skoldag har varit. När jag såg på bilder från min uppväxt och kärleken emellan oss blev jag förbannad över hur han bara kunde sluta älska mig en dag. Vad som hade hänt och vad jag hade gjort för fel?

_____

Men numera har jag förlikat mig med att jag inte har någon pappa. Jag tänker inte på det utan lever ett liv som att jag aldrig har haft en pappa över huvudtaget. Som liten behöver man sin pappa, men som vuxen klarar man sig själv. Jag får ofta frågan hur jag kan vara så mogen för min ålder, och jag skrattar alltid och säger att det beror på mina tre småsyskon. Och när någon frågar vad min drivkraft har varit säger jag att det är att säkra upp framtiden för mina egna barn. Men jag berättar aldrig att jag tvingades växa upp fort, ta ansvar och bli vuxen för att jag inte hade något val. Han var barnet och jag tvingades vara den vuxna. Eller att min drivkraft har varit att bevisa för honom att jag står på egna ben och klarar mig själv. Jag vill aldrig hamna i en sits där jag är beroende av att han hjälper mig, speciellt inte ekonomiskt och därför har jag behövt tjäna ihop mina egna pengar från att jag var 18år och vi sa upp kontakten.

_____

För ett år sedan ringde han när jag stod i det gamla köket på Västmannagatan och packade ner porslinet i flyttkartonger. Vi hade inte pratat i telefon med varandra på fyra år men trots det skulle jag kunna rabbla hans vanligaste fraser 10 gånger om innan jag svarade. Där och då levde jag min dröm, och jag hade fått ett grymt jobb på en creddig byrå och precis köpt vårt hus i Nacka för egna pengar. Han däremot låg på sjukhus och bad om hjälp med logistiken kring gården och djuren. Då insåg jag att jag inte behöver bevisa att jag klarar mig själv längre, han vet att jag gör det. Jag fick min revansch och kunde inte vara arg längre.  

_____

Jag får ofta frågan om jag kände att jag gjorde rätt, att säga upp kontakten med min förälder. Och det känner jag faktiskt innerligt. Jag hade aldrig kunnat vara där jag är idag om jag hade varit fast i den sorgen. Jag var tvungen att gå vidare. Det var aldrig en specifik händelse som gjorde att vi bröt upp. Alla ni därute som har gjort samma resa vet känslan av konstant besvikelse. År efter år. Att känna hopp kring att han en dag kommer vara som alla andra pappor. Men sedan dras mattan under fötterna bort, och verkligheten ger en käftsmäll och skrattar hånfullt åt man var så naiv. Och det är klart att jag tänker på honom ibland. Jag vet att han och P hade blivit bästavänner om dom hade fått chansen. Och varje gång jag sitter på en middag där barndomsminnen, giftermål eller föräldrarrollen diskuteras trycker jag undan sorgen.

_____

Varje år sedan jag var liten har min pappa skickat blommor på min födelsedag, för att han aldrig har kunnat närvara. Och även fast jag artigt skrev tack från mammas mobil ville jag egentligen aldrig göra det (för varför skulle jag bry mig om blommor det enda jag ville var att ha honom där?), så jag slutade säga tack för några år sedan. Jag slutade egentligen svara på allt han skrev. Men trots det så blev jag otroligt besviken när det för fyra år sedan inte kom några blommor. Utan bara ett sms. Och i år på min födelsedag den 3e oktober kom det inget sms över huvudtaget. Då grät jag. För att man återigen hade varit så dum att man väntade på ett sms som aldrig kom. Något så självklart för alla andra barn men som min pappa uppenbarligen glömde bort. Eller valde bort, jag vet ju fortfarande inte.

_____

När någon oförstående säger ”men ska du inte bara ge honom en chans till och försöka ha en relation ändå, han är ju din pappaaaa förstå var du missaaaaar!” så blir jag ändå ledsen. För det var ju han som valde bort mig ifrån första början. Och om dom bara visste hur länge man har försökt och försökt och försökt. Men att det tillslut inte gick längre. Det är en fight man aldrig kan vinna som barn, kärleken från en förälder som inte vill ge den. Och den största förlusten jag någonsin har gått igenom. Det är klart att jag helst skulle få allt ogjort för att kunna ha en relation med honom som alla andra har till sina pappor. Men det går inte. Jag vill att ni ska veta att säga upp kontakten med sin förälder är ingenting man gör över en natt. Det är en enorm sorg att se banden kapas och se sin förälder försvinna ut ur ens liv utan att göra motstånd. Men att han fortsätter att leva på som vanligt några mil ifrån en, i ett annat liv där jag inte är inkluderad. 

_____

 

Min pappa är en fantastisk människa med rolig humor som blir omtyckt av alla han möter. Han är en bra vän och är grym på sitt jobb. Men han är bara inte en bra pappa. Med det sagt kanske han blir en fantastisk morfar, vad vet jag. Som vuxen vet man att det finns mer än svart eller vitt. Det finns nyanser av alla känslor och handlingar här i livet. Han kanske inte är kapabel att ge mig den kärleken jag kräver av en pappa, och för det kan jag inte vara arg. 

 

Jag har inte varit redo att skriva om det här under alla år när ni har frågat mig. Men nu vet ni. Och jag ber er att visa respekt i kommentarsfältet. Jag kommer inte att svara på några frågor utan måste få låta mig själv öppna upp mig när jag själv är redo. Inte för att någon av er är nyfiken. 

  1. Tack Ellinor. För att du orkar. Vågar. Väljer att dela med dig. Du sätter exakt ord på min känslor. Jag känner mig mindre ensam efter att ha läst detta. Kram

  2. Tack Ellinor. För att du orkar. Vågar. Väljer att dela med dig. Du sätter exakt ord på min känslor. Jag känner mig mindre ensam efter att ha läst detta. Kram

  3. Tack för denna text. För att du visar en klar bild hur detta är. Att de inte är enkelt att bryta kontakten med en förälder, att man trots de blir besviken när födelsedagar ignoreras. Att man faktiskt inte är ensam i detta, att de finns andra människor som förstår hur det är. Tack Ellinor.

  4. Tack för denna text. För att du visar en klar bild hur detta är. Att de inte är enkelt att bryta kontakten med en förälder, att man trots de blir besviken när födelsedagar ignoreras. Att man faktiskt inte är ensam i detta, att de finns andra människor som förstår hur det är. Tack Ellinor.

  5. Känner igen mig så i det du skriver, man tänker att man inte bryr sig, men när man inte får ett sms eller något så ytligt som en present, så dras man tillbaka till att känna sig bortvald och dum för att man blir ledsen. Modigt av dig att dela med sig <3

    1. Precis så<3 för att smsa med sin förälder i veckorna hör till vardagen för ”alla andra”. Men för att jag ska få ett sms räcker det inte ens med att jag fyller år. Något så självklart egentligen. Jag själv skriver ju grattis till bekanta på Facebook. Så tänker man ju direkt ”jaha så viktig var jag”.

  6. Känner igen mig så i det du skriver, man tänker att man inte bryr sig, men när man inte får ett sms eller något så ytligt som en present, så dras man tillbaka till att känna sig bortvald och dum för att man blir ledsen. Modigt av dig att dela med sig <3

    1. Precis så<3 för att smsa med sin förälder i veckorna hör till vardagen för ”alla andra”. Men för att jag ska få ett sms räcker det inte ens med att jag fyller år. Något så självklart egentligen. Jag själv skriver ju grattis till bekanta på Facebook. Så tänker man ju direkt ”jaha så viktig var jag”.

  7. Tack tack tack för att du delar med dig och sätter ord på mina känslor. Det är inte många som öppnar upp sig om frånvarande föräldrar, Att just du gör det får en att känna sig mindre ensam. Man försöker intala sig att det inte gör ont, men långt där inne så känner man ju av det oavsett alla år som har gått. Tack för att du delade med dig <3

  8. Tack tack tack för att du delar med dig och sätter ord på mina känslor. Det är inte många som öppnar upp sig om frånvarande föräldrar, Att just du gör det får en att känna sig mindre ensam. Man försöker intala sig att det inte gör ont, men långt där inne så känner man ju av det oavsett alla år som har gått. Tack för att du delade med dig <3

  9. Tack för att du delar med dig <3
    Det är inte lätt att berätta för andra om något sådant, jag har forfarande vänner som inte ens hört mig nämna min pappa.

  10. Tack för att du delar med dig <3
    Det är inte lätt att berätta för andra om något sådant, jag har forfarande vänner som inte ens hört mig nämna min pappa.

  11. Jag är i samma sits med min pappa så jag känner igen mig mycket i det du skriver. Men vad menar du med köpa hus för egna pengar? tog ni inte upp nya pantbrev så att det blev totalt 8,68 miljoner..?

    1. Menar du att man inte kan säga att man köper något för sina egna pengar om man tar ett bostadslån?

      1. Nej, jag skulle inte skriva ”köpt för egna pengar” om man har 80% belåning. Vad är då ens egna pengar? Du betalade handpenningen med egna pengar..

        1. Vet inte vilket umgänge du har eller vad du har gjort dig ekonomiskt oberoende på. Men jag känner ingen människa som äger ett hus (speciellt inte som 22åring) som inte har ett bostadslån. Eller I take it back!! Känner folk över 50+ som inte har ett bostadslån pga dem ägt bostaden så länge. Men! Lever du i en värld där bostadslån inte excisterar så var tacksam och ödmjuk inför det. Istället för att säga till någon som är superstolt att hen ”LÅNAR huset av banken” eller vad du vill få det till? Jag fattar inte riktigt vilken planet du lever på… Enligt din IP-adress äger du ingen bostad så jag vet inte om det har med det att göra. Jag blir sällan irriterad av kommentarer men jag har ALDRIG stött på en sån här okänslig kommentar. Du är HELT FEL på det som skriver något sånt efter att jag delat med mig av något som jag uppenbarligen mår dåligt över. Gör om och gör rätt och behandla dina medmänniskor med respekt. Och från och med nu behöver du faktiskt inte läsa bloggen mer! Tack å hej och kram på dej.

  12. Jag är i samma sits med min pappa så jag känner igen mig mycket i det du skriver. Men vad menar du med köpa hus för egna pengar? tog ni inte upp nya pantbrev så att det blev totalt 8,68 miljoner..?

    1. Menar du att man inte kan säga att man köper något för sina egna pengar om man tar ett bostadslån?

      1. Nej, jag skulle inte skriva ”köpt för egna pengar” om man har 80% belåning. Vad är då ens egna pengar? Du betalade handpenningen med egna pengar..

        1. Vet inte vilket umgänge du har eller vad du har gjort dig ekonomiskt oberoende på. Men jag känner ingen människa som äger ett hus (speciellt inte som 22åring) som inte har ett bostadslån. Eller I take it back!! Känner folk över 50+ som inte har ett bostadslån pga dem ägt bostaden så länge. Men! Lever du i en värld där bostadslån inte excisterar så var tacksam och ödmjuk inför det. Istället för att säga till någon som är superstolt att hen ”LÅNAR huset av banken” eller vad du vill få det till? Jag fattar inte riktigt vilken planet du lever på… Enligt din IP-adress äger du ingen bostad så jag vet inte om det har med det att göra. Jag blir sällan irriterad av kommentarer men jag har ALDRIG stött på en sån här okänslig kommentar. Du är HELT FEL på det som skriver något sånt efter att jag delat med mig av något som jag uppenbarligen mår dåligt över. Gör om och gör rätt och behandla dina medmänniskor med respekt. Och från och med nu behöver du faktiskt inte läsa bloggen mer! Tack å hej och kram på dej.

  13. Tack. Tack för att du vågade skriva detta, jag har en exakt samma relation med min biologiska pappa, kallar han inte pappa utan hans namn ofta. Han valde att lämna mig mamma och lillebror när jag var 8 år, att se sin mamma kämpa för sina barn för att behålla hus på en undersköterska lön har 2 barn som båda är intresserad av sport, att se sin mamma kämpat genom tonårskris, jag sitter och gråter när jag skriver detta men jag känner med dig exakt lika dant. Har alltid firat födelsedagar julafton nyår med mamma men för 2 år sen stod han och bad på sina knän att få fira sin julafton med sin såkallade dotter och så dum som jag var gav jag han den chansen att rädda får relation men nu 2 år senare, blev de någon förbättring? Nej snarare värre, jag valde att säga upp kontakten med honom helt, bytt efternamn efter min mammas man som jag kallar pappa för han är en pappa för mig.

    Jag vill bara säga att du är inte ensam. ♥️

  14. Tack. Tack för att du vågade skriva detta, jag har en exakt samma relation med min biologiska pappa, kallar han inte pappa utan hans namn ofta. Han valde att lämna mig mamma och lillebror när jag var 8 år, att se sin mamma kämpa för sina barn för att behålla hus på en undersköterska lön har 2 barn som båda är intresserad av sport, att se sin mamma kämpat genom tonårskris, jag sitter och gråter när jag skriver detta men jag känner med dig exakt lika dant. Har alltid firat födelsedagar julafton nyår med mamma men för 2 år sen stod han och bad på sina knän att få fira sin julafton med sin såkallade dotter och så dum som jag var gav jag han den chansen att rädda får relation men nu 2 år senare, blev de någon förbättring? Nej snarare värre, jag valde att säga upp kontakten med honom helt, bytt efternamn efter min mammas man som jag kallar pappa för han är en pappa för mig.

    Jag vill bara säga att du är inte ensam. ♥️

  15. Jag har läst din blogg under många många år, följt dig på instagram men aldrig kommenterat. Jag har gråtit ”med dig” och jag har skrattat ”med dig”. Du är en enorm förebild!
    Tack för att du delar med dig och tack för att du får mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre värdelös.
    Jag sa upp kontakten med min biologiska pappa för 7 år sedan då han utsatt mig för brott under flera års tid. Jag känner igen mig i din sorg, i väntan på det där smset. Även fast man är glad att man tagit beslutet att säga upp kontakten så gör det så fruktansvärt ont vissa dagar.
    Återigen, tack för allt du gör och för att du delar med dig!

  16. Jag har läst din blogg under många många år, följt dig på instagram men aldrig kommenterat. Jag har gråtit ”med dig” och jag har skrattat ”med dig”. Du är en enorm förebild!
    Tack för att du delar med dig och tack för att du får mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre värdelös.
    Jag sa upp kontakten med min biologiska pappa för 7 år sedan då han utsatt mig för brott under flera års tid. Jag känner igen mig i din sorg, i väntan på det där smset. Även fast man är glad att man tagit beslutet att säga upp kontakten så gör det så fruktansvärt ont vissa dagar.
    Återigen, tack för allt du gör och för att du delar med dig!

  17. Tack för ett ärligt inlägg, ibland känns det som man är ensammast i världen med att inte ha någon relation till sina föräldrar eller som du med din pappa. Jag har en fråga, förstår om du inte orkar svara med skriver den iaf❤️

    Jag är en tjej på 27 år och lever tillsammans med min sambo och våran son på snart 2 år, i en ganska liten stad.

    Jag har idag ingen relation med varken min mamma eller pappa, detta pga av att jag och mina två bröder valde att ställa ett ultimatum på dem då det missbrukar alkoholen som lett till självskadebeteende så som att min mamma försökt avsluta sin liv ett ex antal gånger, första gången när jag var 13. Detta påverkan en som person väldigt mycket, och efter varje gång detta skett så lovar hon att det ej skall ske igen, hon har varje gång blivit inlagd på psyket för vård men efter någon vecka blivit utskriven. Min pappa lever i förnekelse och alkoholen flyttar in i deras liv efter bara några veckor efter händelserna. Vi har därför valt att ta avstånd och ställt ett ultimatum sluta dricka alkohol eller oss, detta kan låta hårt men dom har idag 5 barnbarn varken jag eller mina bröder orkar leva i oro hela tiden.
    Min storebror gifte sig för 2 årsedan och de kom inte ens på bröllopet, vilket vi märkte först i kyrkan och min son på snart 2 år har dem träffat 1 gång och det var på hans dop i kyrkan.
    Båda har fasta jobb som de sköter och utåt verkar allt bra, men kvällar och helger går åt till att dricka alkohol.
    Vad anser du att jag skall göra, låta det fortgå då de inte vill förändra sitt beteende och bara lära mig leva med att mina föräldrar valde alkoholen istället för sina barn och barnbarn?

    förlåt för en lång fråga, men lyckades inte korta ner den mer.

  18. Tack för ett ärligt inlägg, ibland känns det som man är ensammast i världen med att inte ha någon relation till sina föräldrar eller som du med din pappa. Jag har en fråga, förstår om du inte orkar svara med skriver den iaf❤️

    Jag är en tjej på 27 år och lever tillsammans med min sambo och våran son på snart 2 år, i en ganska liten stad.

    Jag har idag ingen relation med varken min mamma eller pappa, detta pga av att jag och mina två bröder valde att ställa ett ultimatum på dem då det missbrukar alkoholen som lett till självskadebeteende så som att min mamma försökt avsluta sin liv ett ex antal gånger, första gången när jag var 13. Detta påverkan en som person väldigt mycket, och efter varje gång detta skett så lovar hon att det ej skall ske igen, hon har varje gång blivit inlagd på psyket för vård men efter någon vecka blivit utskriven. Min pappa lever i förnekelse och alkoholen flyttar in i deras liv efter bara några veckor efter händelserna. Vi har därför valt att ta avstånd och ställt ett ultimatum sluta dricka alkohol eller oss, detta kan låta hårt men dom har idag 5 barnbarn varken jag eller mina bröder orkar leva i oro hela tiden.
    Min storebror gifte sig för 2 årsedan och de kom inte ens på bröllopet, vilket vi märkte först i kyrkan och min son på snart 2 år har dem träffat 1 gång och det var på hans dop i kyrkan.
    Båda har fasta jobb som de sköter och utåt verkar allt bra, men kvällar och helger går åt till att dricka alkohol.
    Vad anser du att jag skall göra, låta det fortgå då de inte vill förändra sitt beteende och bara lära mig leva med att mina föräldrar valde alkoholen istället för sina barn och barnbarn?

    förlåt för en lång fråga, men lyckades inte korta ner den mer.

  19. Är precis i samma sits. Pappa lämnade mig, mamma och min lillasyster när jag var 14 år. Så märklig grej att gå ifrån att bo med sin pappa i 14 år till att höras på telefon en gång om året. Och han fortsätter säga, ”livet som vuxen är inte så enkelt. Du kommer förstå när du är vuxen”.

    Nu har det gått 10 år och jag är vuxen. Men förstår fortfarande inte hur dom kunde välja bort en? Skilja sig absolut, men sina biologiska barn är svårt att förstå och vi kanske aldrig gör det. Men om man accepterar att dom inte kan vara den pappan som man vill, så är det lite enklare att svara i telefonen om och när de ringer utan att kräva något. Det är helt enkelt inte kapabla till mer och som du säger Ellinor har det gett en enorm drivkraft till att klara sig själv.

    Kämpa på där ute! Vi klarar oss!

    1. Jag tror det också. Att dom faktiskt inte är kapabla till att göra bättre ifrån sig. Undrar vad det beror på? Arv? Miljö? Var det en generation? Blir det bättre? Sämre? Känner ett trettiotal kompisar i samma sits med pappor som har dragit. Sinnessjukt ju.

      VI klarar oss alltid i slutändan. Vi blir skapta till det efter att vi tvingas gå igenom den här sorgen redan från att man är ett barn. KRAM å pepp å all styrka!!!

  20. Är precis i samma sits. Pappa lämnade mig, mamma och min lillasyster när jag var 14 år. Så märklig grej att gå ifrån att bo med sin pappa i 14 år till att höras på telefon en gång om året. Och han fortsätter säga, ”livet som vuxen är inte så enkelt. Du kommer förstå när du är vuxen”.

    Nu har det gått 10 år och jag är vuxen. Men förstår fortfarande inte hur dom kunde välja bort en? Skilja sig absolut, men sina biologiska barn är svårt att förstå och vi kanske aldrig gör det. Men om man accepterar att dom inte kan vara den pappan som man vill, så är det lite enklare att svara i telefonen om och när de ringer utan att kräva något. Det är helt enkelt inte kapabla till mer och som du säger Ellinor har det gett en enorm drivkraft till att klara sig själv.

    Kämpa på där ute! Vi klarar oss!

    1. Jag tror det också. Att dom faktiskt inte är kapabla till att göra bättre ifrån sig. Undrar vad det beror på? Arv? Miljö? Var det en generation? Blir det bättre? Sämre? Känner ett trettiotal kompisar i samma sits med pappor som har dragit. Sinnessjukt ju.

      VI klarar oss alltid i slutändan. Vi blir skapta till det efter att vi tvingas gå igenom den här sorgen redan från att man är ett barn. KRAM å pepp å all styrka!!!

  21. Hej,

    Hittade dig och din blogg för bara någon vecka sedan. Tror det var meningen.
    Jag sa upp kontakten med båda mina föräldrar för ett tag sedan och den smärtan är obeskrivlig. Hur ska jag tänka för att gå vidare utan en mamma och pappa.
    Men jag läser din text och den ger mig stryka.
    Tack!

    1. Ja ödet faktiskt!! Nu kan vi stötta varandra. Heja dig och oss och alla barn som tvingas gå igenom den här sorgen. Kram<333

  22. Hej,

    Hittade dig och din blogg för bara någon vecka sedan. Tror det var meningen.
    Jag sa upp kontakten med båda mina föräldrar för ett tag sedan och den smärtan är obeskrivlig. Hur ska jag tänka för att gå vidare utan en mamma och pappa.
    Men jag läser din text och den ger mig stryka.
    Tack!

    1. Ja ödet faktiskt!! Nu kan vi stötta varandra. Heja dig och oss och alla barn som tvingas gå igenom den här sorgen. Kram<333

  23. Du får nog läsa om vad jag skrev för du övertolkat något helt galet. Jag undrade bara över det faktum att du skrev att du köpte huset för egna pengar. Det lät åtminstone i mina ögon som att det inte var bolån inblandat. Jag skrev verkligen inte att man inte fick ha bolån eller att det var något negativt med bolån! Nästan alla har bolån, precis som du skriver!

    1. Bra då var det utträtt, din kommentar var också lätt att misstolka. Tack för förtydligandet, jag tar dock inte tillbaka att den var sjukt missplacerad i det här sammanhanget. Men då är vi överens, trevlig kväll!

    2. Tycker det är helt uppenbart att bolån är inblandat, när dina vänner säger att de ”köpt sin egna lägenhet” menar även självklart dem att det delvis är lån. Är inte många människor som har råd att köpa 100% av sin bostad? Vet inte vad för värld du lever i men den vill jag gärna hoppa in i isåfall!!!

  24. Du får nog läsa om vad jag skrev för du övertolkat något helt galet. Jag undrade bara över det faktum att du skrev att du köpte huset för egna pengar. Det lät åtminstone i mina ögon som att det inte var bolån inblandat. Jag skrev verkligen inte att man inte fick ha bolån eller att det var något negativt med bolån! Nästan alla har bolån, precis som du skriver!

    1. Bra då var det utträtt, din kommentar var också lätt att misstolka. Tack för förtydligandet, jag tar dock inte tillbaka att den var sjukt missplacerad i det här sammanhanget. Men då är vi överens, trevlig kväll!

    2. Tycker det är helt uppenbart att bolån är inblandat, när dina vänner säger att de ”köpt sin egna lägenhet” menar även självklart dem att det delvis är lån. Är inte många människor som har råd att köpa 100% av sin bostad? Vet inte vad för värld du lever i men den vill jag gärna hoppa in i isåfall!!!

  25. Ellinor (!!) Återigen blir jag häpen över ditt sätt att skriva, du är helt otrolig på att uttrycka dig i text. Ett väldigt fint inlägg av dig tycker jag. Du resonerar så klokt, jag önskar verkligen att fler fått ta del av detta inlägg, för att det kanske skulle hjälpa många. Jag har själv en närstående i en liknande sits, och jag kommer att tipsa om den här texten, för den är så bra skriven!
    Så fint av dig att öppna upp om ett viktigt, och tyvärr lite tabubelagt ämne. Kram! <3

  26. Ellinor (!!) Återigen blir jag häpen över ditt sätt att skriva, du är helt otrolig på att uttrycka dig i text. Ett väldigt fint inlägg av dig tycker jag. Du resonerar så klokt, jag önskar verkligen att fler fått ta del av detta inlägg, för att det kanske skulle hjälpa många. Jag har själv en närstående i en liknande sits, och jag kommer att tipsa om den här texten, för den är så bra skriven!
    Så fint av dig att öppna upp om ett viktigt, och tyvärr lite tabubelagt ämne. Kram! <3

  27. Åh tack för att du delar med dig, känns nästan som att någon har skrivit om mitt egna förflutna. ”Skönt” att läsa att fler är i samma situation, tycker ofta man känner sig ensam i det och som du säger att folk som har en relation till sina föräldrar har svårt att sätta sig in i situationen.
    Brukade också vara så himla arg, ledsen och frustrerad över att min pappa aldrig brydde sig om mig, alltid i hopp om att han skulle förändra sig.
    Tillslut mår man bättre av att på något sätt förlåta och blicka framåt och fokusera på sig själv (även fast det tär lite på en så fort man läser och hör historier som detta).
    Styrkekramar till alla denna sits och att du har mod att dela med dig <3

  28. Åh tack för att du delar med dig, känns nästan som att någon har skrivit om mitt egna förflutna. ”Skönt” att läsa att fler är i samma situation, tycker ofta man känner sig ensam i det och som du säger att folk som har en relation till sina föräldrar har svårt att sätta sig in i situationen.
    Brukade också vara så himla arg, ledsen och frustrerad över att min pappa aldrig brydde sig om mig, alltid i hopp om att han skulle förändra sig.
    Tillslut mår man bättre av att på något sätt förlåta och blicka framåt och fokusera på sig själv (även fast det tär lite på en så fort man läser och hör historier som detta).
    Styrkekramar till alla denna sits och att du har mod att dela med dig <3

  29. Tack för att du delar med dig. Läste detta även fast jag hade en bra dag, för att jag är mitt uppe i att avskärma mig rent känslomässigt från min pappa, för att någon dag helt kunna bryta upp.
    Jag är 18 år, har två jobb, skola samt egen lägenhet att ta hand om. Det är jag som hjälpt min pappa med hans ekonomi, sporadiska gånger sedan 2 år, även fast han valde bort mig & mamma innan jag lärde mig gå, och sen dess aldrig ställt upp. Alltid kompletterat avsaknad tid med tomma pengar. Det är tufft och även om jag har kommit långt i detta, så underlättar det verkligen att få höra någon som är längre fram i livet, och som har kommit så pass långt, berätta. I min bearbetning som jag ännu inte är klar med. Det hjälper mig när jag tvivlar på mig själv, då min relation till min pappa alltid fått mig att ifrågasätta mig själv och mitt egna värde. Duger jag inte?

    I stunden så klarar jag inte av att bryta kontakten helt, då det även skulle innebära en försvårad kontakt till mina småsyskon. Jag har jobbat på, och är idag nästan helt känslomässigt avskärmad från honom och idag hörs vi väldigt sällan. Jag är driven och självständig, men ibland så blir man påmind om vad man faktiskt har och går igenom. Ledsen & ifrågasättande. Då hjälper detta.

    Han ska inte få påverka mig mer. Och därför måste jag bygga upp min egna självkänsla och rena kärlek till mig själv.

    Tack för att du delar med dig Ellinor. KRAM

  30. Tack för att du delar med dig. Läste detta även fast jag hade en bra dag, för att jag är mitt uppe i att avskärma mig rent känslomässigt från min pappa, för att någon dag helt kunna bryta upp.
    Jag är 18 år, har två jobb, skola samt egen lägenhet att ta hand om. Det är jag som hjälpt min pappa med hans ekonomi, sporadiska gånger sedan 2 år, även fast han valde bort mig & mamma innan jag lärde mig gå, och sen dess aldrig ställt upp. Alltid kompletterat avsaknad tid med tomma pengar. Det är tufft och även om jag har kommit långt i detta, så underlättar det verkligen att få höra någon som är längre fram i livet, och som har kommit så pass långt, berätta. I min bearbetning som jag ännu inte är klar med. Det hjälper mig när jag tvivlar på mig själv, då min relation till min pappa alltid fått mig att ifrågasätta mig själv och mitt egna värde. Duger jag inte?

    I stunden så klarar jag inte av att bryta kontakten helt, då det även skulle innebära en försvårad kontakt till mina småsyskon. Jag har jobbat på, och är idag nästan helt känslomässigt avskärmad från honom och idag hörs vi väldigt sällan. Jag är driven och självständig, men ibland så blir man påmind om vad man faktiskt har och går igenom. Ledsen & ifrågasättande. Då hjälper detta.

    Han ska inte få påverka mig mer. Och därför måste jag bygga upp min egna självkänsla och rena kärlek till mig själv.

    Tack för att du delar med dig Ellinor. KRAM

  31. Wow. Du satte verkligen ord på mina känslor. Är så svårt för alla att förstå varför man väljer att säga upp sin kontakt med en förälder. Men jag har gått igenom samma, men har så svårt att sätta ord på känslorna. Så tack för att du gjorde det. Ingen, oavsett om det är en förälder eller vän ska få en att må dåligt. Vi är starka!

  32. Wow. Du satte verkligen ord på mina känslor. Är så svårt för alla att förstå varför man väljer att säga upp sin kontakt med en förälder. Men jag har gått igenom samma, men har så svårt att sätta ord på känslorna. Så tack för att du gjorde det. Ingen, oavsett om det är en förälder eller vän ska få en att må dåligt. Vi är starka!

  33. Tack för att du delar med dig om något så jobbigt.
    Jag själv lever också utan en närvarande pappa..jag sa upp kontakten helt för ett år sedan.. det är så jobbigt när folk frågar om honom för jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga.
    Hoppas jag också någon dag vågar berätta helt!

    Ha en fin fortsatt tisdag! Kram

  34. Tack för att du delar med dig om något så jobbigt.
    Jag själv lever också utan en närvarande pappa..jag sa upp kontakten helt för ett år sedan.. det är så jobbigt när folk frågar om honom för jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga.
    Hoppas jag också någon dag vågar berätta helt!

    Ha en fin fortsatt tisdag! Kram

  35. Tack Ellinor för att du visar mig att jag inte är ensam i sorgen. Orden som jag aldrig kunnat få fram för att beskriva känslorna har du hjälpt mig med nu. Tack och kram❤️

  36. Tack Ellinor för att du visar mig att jag inte är ensam i sorgen. Orden som jag aldrig kunnat få fram för att beskriva känslorna har du hjälpt mig med nu. Tack och kram❤️

  37. W O W. Jag brukar inte kommentera på bloggar, men jag kände att jag liksom inte kunde med att bara lämna detta och låta livet gå vidare som att inget har hänt.

    Jag kan inte föreställa mig det du gått igenom under alla dessa år, hur många tårar som föll när du skrev denna text eller hur ont i hjärtat du haft varje gång någon annan nämner sin pappa – just för min pappa alltid funnits där och att jag aldrig upplevt detta.

    Men jag kunde verkligen inte med att lämna detta. För det du beskriver gjorde även ont i mitt hjärta. Och berörde mig så sjukt mycket. Jag ville bara påminna dig om hur stark du är som går igenom detta och delar med dig av din sorg.

    Det här inlägget var ett av de finaste jag läst just för att det var så rakt, ärligt och naket. Och det finaste i det hela är att din styrka och ditt mod kommer hjälpa fler att gå vidare från den hjärtesorg du beskriver.

    Glöm aldrig bort vad mycket du åstadkommit och lyckats med här i livet. Tillåt dig själv att vara riktigt jävla stolt över det. Fina fina du.

  38. W O W. Jag brukar inte kommentera på bloggar, men jag kände att jag liksom inte kunde med att bara lämna detta och låta livet gå vidare som att inget har hänt.

    Jag kan inte föreställa mig det du gått igenom under alla dessa år, hur många tårar som föll när du skrev denna text eller hur ont i hjärtat du haft varje gång någon annan nämner sin pappa – just för min pappa alltid funnits där och att jag aldrig upplevt detta.

    Men jag kunde verkligen inte med att lämna detta. För det du beskriver gjorde även ont i mitt hjärta. Och berörde mig så sjukt mycket. Jag ville bara påminna dig om hur stark du är som går igenom detta och delar med dig av din sorg.

    Det här inlägget var ett av de finaste jag läst just för att det var så rakt, ärligt och naket. Och det finaste i det hela är att din styrka och ditt mod kommer hjälpa fler att gå vidare från den hjärtesorg du beskriver.

    Glöm aldrig bort vad mycket du åstadkommit och lyckats med här i livet. Tillåt dig själv att vara riktigt jävla stolt över det. Fina fina du.

  39. Exakt så. Snart 3 år sedan för mig och inga sms på födelsedagar eller julafton. Han har kallat mig för vuxenmobbare en gång. Tack för du sätter ord och delar med dig och att hela kommentarsfältet fylls med liknande situationer. En trygghet att man inte är ensam. Tack tack tack <3

  40. Exakt så. Snart 3 år sedan för mig och inga sms på födelsedagar eller julafton. Han har kallat mig för vuxenmobbare en gång. Tack för du sätter ord och delar med dig och att hela kommentarsfältet fylls med liknande situationer. En trygghet att man inte är ensam. Tack tack tack <3

  41. Du beskriver så bra och fångar alla i samma sits och även mig! Sorgen av en frånvarande förälder är så himla djup! Min mamma valde bort och svek mig när jag var 9 år. Sen dess har jag krigat med att våga lita på folk, att släppa tanken ”kan min egna förälder som burit på mig i 9 månader svika och lämna mig kan vem som helst göra det”

    Lycka till och heja dig! Du inspirerar 🙂

  42. Du beskriver så bra och fångar alla i samma sits och även mig! Sorgen av en frånvarande förälder är så himla djup! Min mamma valde bort och svek mig när jag var 9 år. Sen dess har jag krigat med att våga lita på folk, att släppa tanken ”kan min egna förälder som burit på mig i 9 månader svika och lämna mig kan vem som helst göra det”

    Lycka till och heja dig! Du inspirerar 🙂

  43. Usch vad jag könner igen mig.
    Något som jag dock tycker är
    Ännu värre är att han valt att skaffa ny familj, och så ska man sitta där med den nya familjen, som man aldrig riktigt kommer tillhöra, och leka glad. Värst va när min pappas fru en gång sa att min pappa va så bra på att måla naglar på min lillasyster, då bröt Jag ihop, just den sekunden insåg jag att jag aldrig fick uppleva det? Och här sitter dom och har familj och ingen tycker det är konstigt att han aldrig va pappa till mig? Just för han inte orkade, han fick ju en ny familj. här om dagen hälsade jag på, då skrattade han åt att min lillasyster börjar bli tonåring och det har han ju ingen erafarenhet av. Gick hem och grät, minns min tonår som värst då jag verkligen saknade att ha en närvarande pappa.

  44. Usch vad jag könner igen mig.
    Något som jag dock tycker är
    Ännu värre är att han valt att skaffa ny familj, och så ska man sitta där med den nya familjen, som man aldrig riktigt kommer tillhöra, och leka glad. Värst va när min pappas fru en gång sa att min pappa va så bra på att måla naglar på min lillasyster, då bröt Jag ihop, just den sekunden insåg jag att jag aldrig fick uppleva det? Och här sitter dom och har familj och ingen tycker det är konstigt att han aldrig va pappa till mig? Just för han inte orkade, han fick ju en ny familj. här om dagen hälsade jag på, då skrattade han åt att min lillasyster börjar bli tonåring och det har han ju ingen erafarenhet av. Gick hem och grät, minns min tonår som värst då jag verkligen saknade att ha en närvarande pappa.

  45. Tack Ellinor. Alla fadersfigurer som rört sig i mitt liv har försvunnit. Började följa dig när du umgicks med Hanna, och det var tack vare att du rörde detta ämnet som jag stannat kvar. Du har fått mig att känna mig mindre ensam genom åren. Jag känner inte dig, men jag ser dig ändå som en vän som förstår. För det gör du verkligen.
    Jag är dig så tacksam för stödet jag fått av dina texter genom åren. Vill att du ska veta det.
    Kram på dig, finaste Ellinor!

  46. Tack Ellinor. Alla fadersfigurer som rört sig i mitt liv har försvunnit. Började följa dig när du umgicks med Hanna, och det var tack vare att du rörde detta ämnet som jag stannat kvar. Du har fått mig att känna mig mindre ensam genom åren. Jag känner inte dig, men jag ser dig ändå som en vän som förstår. För det gör du verkligen.
    Jag är dig så tacksam för stödet jag fått av dina texter genom åren. Vill att du ska veta det.
    Kram på dig, finaste Ellinor!

  47. Wow, det låter som att det är mitt liv du beskriver. Enda skillnaden är att min pappa aldrig funnits där, han har inte brytt sig en dag av mitt liv – vet inte om det är bättre eller sämre. Har aldrig haft någon direkt relation till honom så jag förlorar ingen jag älskar, jag har ju aldrig älskat honom. Mamma har berättat att en gång när jag var runt 5 år frågade hon honom varför han inte kunde höra av sig och hitta på något med mig. Hans svar var att ”vill hon träffa mig kan hon ju ringa”. Det som svider lite extra är att han har en relation till alla mina syskon, långt ifrån perfekt men fortfarande något. Men det är precis som du skriver, man lever på precis som om det aldrig funnits någon pappa, man slutar tänka på det. De gånger jag blir påmind är när bekanta säger något i stil med ”men kan du inte be din pappa om hjälp med xxx” och jag liksom ursäktar det och försöker prata bort det. Vet inte riktigt hur jag ska svara på sånt, ska jag säga att nej jag har ingen pappa? Eller nej min pappa bryr sig inte? Nej, jag kan inte be min pappa fixa mitt element för han är som en främling för mig. Usch för människor som skaffar barn utan att ta hand om dom. Tror inte han förstår, eller bryr sig för den delen, hur mycket han förstört. Tack för att du delar med dig, det betyder så otroligt mycket att känna att man inte är ensam. Kram <3

  48. Wow, det låter som att det är mitt liv du beskriver. Enda skillnaden är att min pappa aldrig funnits där, han har inte brytt sig en dag av mitt liv – vet inte om det är bättre eller sämre. Har aldrig haft någon direkt relation till honom så jag förlorar ingen jag älskar, jag har ju aldrig älskat honom. Mamma har berättat att en gång när jag var runt 5 år frågade hon honom varför han inte kunde höra av sig och hitta på något med mig. Hans svar var att ”vill hon träffa mig kan hon ju ringa”. Det som svider lite extra är att han har en relation till alla mina syskon, långt ifrån perfekt men fortfarande något. Men det är precis som du skriver, man lever på precis som om det aldrig funnits någon pappa, man slutar tänka på det. De gånger jag blir påmind är när bekanta säger något i stil med ”men kan du inte be din pappa om hjälp med xxx” och jag liksom ursäktar det och försöker prata bort det. Vet inte riktigt hur jag ska svara på sånt, ska jag säga att nej jag har ingen pappa? Eller nej min pappa bryr sig inte? Nej, jag kan inte be min pappa fixa mitt element för han är som en främling för mig. Usch för människor som skaffar barn utan att ta hand om dom. Tror inte han förstår, eller bryr sig för den delen, hur mycket han förstört. Tack för att du delar med dig, det betyder så otroligt mycket att känna att man inte är ensam. Kram <3

  49. Känner igen mig så väl. Det är en stor sorg man bär inom sig, sorgen av att inte blivit älskad så som man ville, sorgen att behöva växa upp snabbare, sorgen att inse i vuxen ålder att man har fått sätta sig själv åt sidan i allt för många år. Min pappa har missbrukat alkohol i många år, och min mamma var känslomässigt frånvarande och lät de pågå. Dom båda skiljdes när jag var 6 år, och veckorna hos pappa var det jag som var den vuxna, inte han. Jag bröt upp min kontakt med min pappa i sommar. Det är svårt att förklarar för många inklusive mamma och min syster, till varför man bröt upp. Men jag tror det allra viktigaste är att man gör det som känns rätt i hjärtat, inte vad andra vill att man ska göra. Jag växer sakta men säkert ur sorgen och skammen. Tack! Fler historier som denna behöver delas❤️ Vi är inte ensamma

  50. Känner igen mig så väl. Det är en stor sorg man bär inom sig, sorgen av att inte blivit älskad så som man ville, sorgen att behöva växa upp snabbare, sorgen att inse i vuxen ålder att man har fått sätta sig själv åt sidan i allt för många år. Min pappa har missbrukat alkohol i många år, och min mamma var känslomässigt frånvarande och lät de pågå. Dom båda skiljdes när jag var 6 år, och veckorna hos pappa var det jag som var den vuxna, inte han. Jag bröt upp min kontakt med min pappa i sommar. Det är svårt att förklarar för många inklusive mamma och min syster, till varför man bröt upp. Men jag tror det allra viktigaste är att man gör det som känns rätt i hjärtat, inte vad andra vill att man ska göra. Jag växer sakta men säkert ur sorgen och skammen. Tack! Fler historier som denna behöver delas❤️ Vi är inte ensamma

  51. Tack för du delar med dig. Det är så konstigt hur en känsla man har kan bli enklare att ha och göra med när man får svart på vitt att det är fler som kommer likadant. För mig känns det nästan som en bekräftelse att jag inte är galen eller har fått helt fel för mig angående en relation jag tycker är kass när fler kan skriva att dem har relationer som är liknande och känslor som är som mina angående det. Då känns det helt plötsligt som att jag har kanske rätt. Relationen är inte bra. Jag förväntar mig inte för mycket av min pappa. Han bryr sig helt enkelt inte hälften av så mycket jag önskar och tycker en pappa ska.
    Att få läsa ditt inlägg, samt alla kommentar du uppmuntrat till i detta inlägg gör mig varm och trygg inombords. Tack för att du som har chansen att sprida ett budskap med en större plattform och räckvidd väljer att dela med dig av saker som inte alltid är så kul och prata om. Vad du gör är viktigt! Tack återigen <3

  52. Tack för du delar med dig. Det är så konstigt hur en känsla man har kan bli enklare att ha och göra med när man får svart på vitt att det är fler som kommer likadant. För mig känns det nästan som en bekräftelse att jag inte är galen eller har fått helt fel för mig angående en relation jag tycker är kass när fler kan skriva att dem har relationer som är liknande och känslor som är som mina angående det. Då känns det helt plötsligt som att jag har kanske rätt. Relationen är inte bra. Jag förväntar mig inte för mycket av min pappa. Han bryr sig helt enkelt inte hälften av så mycket jag önskar och tycker en pappa ska.
    Att få läsa ditt inlägg, samt alla kommentar du uppmuntrat till i detta inlägg gör mig varm och trygg inombords. Tack för att du som har chansen att sprida ett budskap med en större plattform och räckvidd väljer att dela med dig av saker som inte alltid är så kul och prata om. Vad du gör är viktigt! Tack återigen <3

  53. Tack för denna text. Trots att den gör mig ledsen. Mina barn kommer antagligen få uppleva samma känslor som du beskriver men om några år, nu är de lite för små. Jag levde tillsammans med deras pappa fram till att de var 1,5 och 3 år gamla. Och han har väl egentligen aldrig tagit det ansvar eller haft det engagemang som förväntas av en förälder och efter separationen blev det ännu tydligare. Sorgligt är bara förnamnet. Själv är jag uppvuxen med två trygga, engagerade och ansvarsfulla föräldrar och haft fin barndom så jag har inga egna erfarenheter av att vara barn till en förälder som väljer bort barnet. Din text hjälper mig att förstå hur det känns.

  54. Tack för denna text. Trots att den gör mig ledsen. Mina barn kommer antagligen få uppleva samma känslor som du beskriver men om några år, nu är de lite för små. Jag levde tillsammans med deras pappa fram till att de var 1,5 och 3 år gamla. Och han har väl egentligen aldrig tagit det ansvar eller haft det engagemang som förväntas av en förälder och efter separationen blev det ännu tydligare. Sorgligt är bara förnamnet. Själv är jag uppvuxen med två trygga, engagerade och ansvarsfulla föräldrar och haft fin barndom så jag har inga egna erfarenheter av att vara barn till en förälder som väljer bort barnet. Din text hjälper mig att förstå hur det känns.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Jag har varit deprimerad 1/3 del av hela mitt liv

I samarbete med den fantastiska appen Mindler som erbjuder psykologbesök i mobilen.

Hej kompisar! Idag kommer ett allvarligt inlägg som handlar om psykisk ohälsa. Som ni vet har jag varit deprimerad enligt läkare alla år mellan att jag var 14 – 21 år. Det är en tredjedel utav hela mitt liv… Bara att få höra det var ju deprimerande i sig. Min läkare sa senast att om lider man av en långvarig depression som barn så är det oftast någon fysiologiskt inblandat (tex min ADHD) alternativt en traumatisk barndom. Vet ej om det finns forskning på detta men när han sa det så tyckte även jag att det lät rimligt. Det är ju inte normalt att vara deprimerad som barn. Jag själv vågade ju aldrig söka hjälp, och helt ärligt visste jag nog inte om att jag var deprimerad. De sista tre åren hade jag i princip tappat hoppet om att jag en dag skulle må bra, och att träffa en psykolog kändes som ett så stort kliv.

Jag tror att jag har sagt det, men jag gick ju i princip inte i skolan mellan 9-3an. Jag kan räkna på två händer hur många gånger jag ”hälsade på” i skolan under terminerna. Så efter de här fyra åren av frånvaro så tvingade tillslut min mentor mig att uppsöka vår kurator. Jag satt knäpptyst genom hela besöket och kände mig trängd mot ett hörn när min mentor började berätta om varför jag skolkade. ”Så Ellinor, fortsätt nu!” sa han och blev irriterad på mig som satt och pillade på naglarna. Jag minns att jag blev svimfärdig för att jag försökte hålla andan genom besöket.

De slutade med att dom två satt och pratade över mitt huvud, som att jag inte fanns i rummet. Efter det isolerade jag mig nog helt och hållet och lovade mig själv att aldrig prata med någon igen eller berätta varför jag var hemma ifrån skolan. Och min mentors lektioner gick jag aldrig på igen, från och med den dagen höll vi bara mailkontakt. Och trots att han ville väl blev det ju så himla fel och jag tror att det gav mig en skev bild av vad ett psykologbesök innebär.

Idag vet jag att jag inte behöver öppna upp mig om NÅGONTING varken första, andra eller tionde besöket. Jag kan sitta och prata om vädret om jag vill. Det behöver inte vara så dramatiskt! I tre års tid har jag haft som nyårslöfte att gå till en psykolog och 2018 var året det faktiskt hände. Och jag är så otroligt stolt över mig själv att ha påbörjat den inre resan, som jag under alla år har tryckt undan. Och även fast vi bara har skrapat på ytan av all sorg, all ilska, all besvikelse och allt självhat så känner jag mig redan så mycket starkare. Jag bestämde mig tidigt i livet för att bygga min egen trygghet ekonomiskt/familjemässigt etc, och den sista pusselbiten för att kunna det har varit just min psykiska hälsa.


Jag har förstört för mig själv och för andra på grund av mitt psykiska mående och jag insåg att det är aldrig är någon annan som kommer hjälpa mig. Förutom jag själv. Och steg ett var att uppsöka hjälp och svälja stoltheten. Idag är jag inte deprimerad längre, men det betyder ju inte att mina tidigare problem försvinner. De ligger ju kvar där inne undermedvetet och påverkar varje dag.

Enligt statistik (OECD) lider 1 600 000 människor av psykisk ohälsa i dagsläget och 44% av ALL sjukskrivning i Sverige är pga psykisk ohälsa. Förstår ni hur sjukt det är? Det är ju en av våra största folkhälsoproblem, och det är förståeligt att det ofta är långa vänteköer till att få hjälp i och med att så många mår dåligt. När man mår som mest dåligt är det ju verkligen fysiskt omöjligt att ta sig upp ur sängen, och då är det ju svårt att gå en vårdcentral för att få hjälp, speciellt om man lider av tex social fobi. Dessutom kanske man behövs slussas vidare och vänta i veckor på att få komma tillbaka igen. Och ska man söka hjälp privat är det svindyrt och kan kosta närmre 2000kr/per besök.

Därför tycker jag att det är helt fantastiskt att appen Mindler har startat! Det är en app där du kan få köra videosamtal med en psykolog i mobilen, vart du än befinner dig! Har du frikort är det gratis, annars kostar det 100kr(!) per 25 minuters samtal. Mindler startade i våras och är redan Sveriges största arbetsgivare för psykologer. Då förstår man ju vilken efterfrågan det finns att uppsöka hjälp. Fy jag får ont i magen utav att så många mår dåligt, men jag tycker såklart att det är sjukt bra att så många söker hjälp!!

 

Man får svar inom 24h och man kan prata med SAMMA psykolog varje gång om man vill!! Det är typ det viktigaste för mig, att kunna bygga en relation med en psykolog. Herregud det handlar ju om mina absolut största hemligheter. Jag vet att många som läser min blogg lider utav psykisk ohälsa av olika slag, och trots att jag själv mår bättre av att höra om andra i samma mående så är det ju inget som gör en själv fri från ångest. Nu under juletider när många av oss går på ledighet så får man chans att reflektera och analysera. Dessutom är julen jobbiga för många, och därför tycker jag att det är så himla bra att man kan prata med en psykolog hemifrån sitt sovrum om man vill. Det finns alltid riktig professionell hjälp att få direkt i telefonen.

Appen är plättlätt att boka tider via, och som ni ser får man en bild och namn på personen man ska träffa. Alla psykologer är legitimerade psykologer och använder sig utav KBT. För er som inte är bekanta med begreppet betyder det att man fokuserar på att hjälpa dig med problemen i din vardag genom att lära dig nya förhållningssätt. En hel behandling är mellan 5-15 sessioner och då kan man träffa sin psykolog varje eller varannan vecka. Det är så otroligt bra!!

Lite mer fakta om psykisk ohälsa:

– En sjukskrivning för psykisk ohälsa är i snitt 70% längre än vid annan sjukskrivning. 70%!!!

– Det kostar Sverige mellan 77-100 miljarder. Tänk om vi kunde prata med någon i tid, innan vi går sönder.. Det borde verkligen erbjudas psykologbesök en gång om året för att kolla läget. Precis som med en tandläkare?

– Varje år besöks primärvården 12 000 MILJONER gånger pga psykisk ohälsa.

Åh. Kan inte alla ni därute som också mår/har mått väldigt dåligt att lova mig att skaffa samma nyårslöfte som jag? Att besöka en psykolog? Jag lovar att ni kommer må så himla mycket lättare efteråt. Relationerna runtom dig kommer att bli bättre och du kommer ett steg närmre att bli en lyckligare människa för varje besök. Känns det inte bra med psykolog nummer 1 så är det inget fel i att byta. Man SKA göra det och det är inget taskigt. Däremot är man taskig om man aldrig låter sig själv blomstra som människa <3 Har ni aldrig hört om tjänsten Mindler förut så kan ni läsa mer här. Och känner ni att ni vill boka en tid direkt kan ni göra det här.

Jag har pratat om min psykiska ohälsa i många år och jag är stolt över att äntligen kunna erbjuda RIKTIG hjälp. Inte bara ”uppsök en psykolog”. Nu ger jag er alla hjälpmedel jag kan. Och har ni någon vän/närstående som mår psykiskt dåligt kan ni ju tipsa om den här appen också? Ifall ett besök irl känns ”för stort”. Som det gjorde för mig som ung till exempel. Jag hoppas verkligen att ni alla får möjligheten att komma till den punkten i livet när det VÄNDER. Kram kram kram på er och ta hand om er för Guds skull <3

  1. Gud vilket bra samarbete! Jag har själv gått till psykolog under hösten på grund av ett integritetskränkande brott som hände i våras. Eftersom jag bott utomlands (student) var KRY den enda hjälpen jag kunde få på distans – men då det kostar 250kr för 30 min valde jag tillslut att avbryta på grund av pressad ekonomi. Så blev så glad av detta – 300kr billigare per timme (ish) gör ju SÅ stor skillnad!

    Har aldrig kommenterat tidigare men ville verkligen skriva och uppmuntra till mer sånt här. Tror det gör en enorm skillnad och det ska du vara stolt över! Kram

    1. Jag är så OTROLIGT stolt över det här samarbetet och skulle helst av allt jobba med Mindlr på heltid. Dom gör ett så otroligt viktigt arbete. Och KUL att du uppskattar det! Det värmer mycket <3

  2. Gud vilket bra samarbete! Jag har själv gått till psykolog under hösten på grund av ett integritetskränkande brott som hände i våras. Eftersom jag bott utomlands (student) var KRY den enda hjälpen jag kunde få på distans – men då det kostar 250kr för 30 min valde jag tillslut att avbryta på grund av pressad ekonomi. Så blev så glad av detta – 300kr billigare per timme (ish) gör ju SÅ stor skillnad!

    Har aldrig kommenterat tidigare men ville verkligen skriva och uppmuntra till mer sånt här. Tror det gör en enorm skillnad och det ska du vara stolt över! Kram

    1. Jag är så OTROLIGT stolt över det här samarbetet och skulle helst av allt jobba med Mindlr på heltid. Dom gör ett så otroligt viktigt arbete. Och KUL att du uppskattar det! Det värmer mycket <3

  3. Åh Ellinor TACK för att du gör ett sånt här samarbete! Dina samarbeten känns alltid så genuina och bra, oavsett vad det handlar om. Det känns som om du verkligen vet vad dina följare vill ha och därför är det aldrig tråkigt eller jobbigt att läsa om dina samarbeten.

    Sen vill jag också tacka för att du i allt ”ytligt” där du skriver om kläder, smink, inredning osv (men som jag för övrigt ÄLSKAR!) också delar med dig av din verklighet. Det är både fint och modigt att du vågar göra det <3

  4. Åh Ellinor TACK för att du gör ett sånt här samarbete! Dina samarbeten känns alltid så genuina och bra, oavsett vad det handlar om. Det känns som om du verkligen vet vad dina följare vill ha och därför är det aldrig tråkigt eller jobbigt att läsa om dina samarbeten.

    Sen vill jag också tacka för att du i allt ”ytligt” där du skriver om kläder, smink, inredning osv (men som jag för övrigt ÄLSKAR!) också delar med dig av din verklighet. Det är både fint och modigt att du vågar göra det <3

  5. Hej ! Blev du fri din depression när du började utrycka sorg mm ?
    Stänger av mina känslor så det blir depression

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi