Ikväll så hände någonting som aldrig har hänt mig förut. Jag låg i min säng och kände mig så e-x-t-r-e-m-t oälskad. Det har jag gjort hela mitt liv, så det är en väldigt bekant känsla. Men just ikväll nästan ilade den inombords. Sen känner jag bara hur jag tappar kontrollen. Samtidigt twittrar jag i ren panik efter hjälp. Jag tittade ner på mina ben men kunde inte röra på dom. Efter det så kändes det som att jag fick klaustrofobi och jag ville bara skrika och gråta rätt ut, men det gick bara inte. Sen låg jag sådär, med ett ”pirr” inombords som gjorde så jävla ont. När det värsta var över kunde jag ta upp mobilen igen och ta åt mig utav både andningstips och rörelser. Nu sitter jag här, med tårar i ögonen och är rädd. Rädd för vadfan som har hänt med mig. Det känns som att kroppen är redo för att bara släppa ut alla tårar och smärta nu, men det går inte. Det är som att dom är fast där inne, och att bröstkorgen ska explodera av att den är så trött på att ha ont.
Jag har alltid varit den som folk kan luta sig mot. Alltid rest mig när jag har varit på botten. Alltid varit den som har nära till ett leende när livet är som värst. Alltid klarat mig själv utan någon annans hjälp. Jag vill inte dö, jag vill leva, men jag vill inte leva mitt liv. Jag har i så många års tid bara velat må bra, så varför får jag inte bara det? Max tre veckor kan jag känna lycka, sen bryter jag ihop igen.
Det jag beskrev här över har jag varit med om förut, men inte i lika hög grad. Har länge tänkt på att grå och prata med någon men vill inte vara till besvär. Jag tycker alltid att jag är i vägen. Som att någon som är sjukare än mig har mer rätt att söka hjälp. Men ikväll kändes det som att jag fick ett kallt glas vatten kastat i ansiktet och att jag vaknade jag upp. Varför ljuger jag för mig själv? Varför spelar jag med? Varför förtränger jag? Varför tar jag inte bara tjuren vid hornen?
Har ni har tips på någon mental coach, kurator/psykolog ni vet är bra? Som inte försöker tvinga ur en grejer? Men som man känner att man kan lita på? Som ger mig hopp. Bör finnas i Stockholm, Södertälje, Gnesta eller Nyköping. Tack på förhand mina eldsjälar. Vad vore jag utan er i såna här tillfällen?
Juste vill bara säga det. Jag har blivit bombad med frågor om Petter och om vi fortfarande är tillsammans, och nej det är vi inte. Men det blir bäst såhär och det var bådas beslut så nu slipper folk spekulera eller hitta på falska anklagelser. Nu blir säkert alla ni som kanske ska inleda ett distansförhållande skräckslagna, men det berodde inte på det heller. Ni som ständigt skickat snaps till mig på vad Petter gör, snälla sluta med det nu. Han lever sitt liv och jag mitt. Vi är inte osams och han kommer alltid vara min bästa vän. Tvekat jättemycket på om jag ens skulle nämna det här då det är så enormt privat, men jag orkar inte 1. Inte hålla uppe någon fasad och låtsas som ingenting 2. Alla frågor. Så ber er att bara lämna mig och Petter ifred nu och låta oss hantera detta precis som vi vill och behöver.
Tänk på att oavsett hur många eller vem som älskar en, så kommer man aldrig känna sig fullkomligt älskad om man inte älskar sig själv. Det är så viktigt att göra det (älskar sig själv alltså) och att man känner att man över huvud taget förtjänar att bli älskad. Hoppas du kan finna frid och kärlek inom dig och runtom dig ändå. Kan verkligen relatera till delar av det här inlägget då min pappa hastigt gick bort för bara några veckor sedan. Finns ingen som kan ta en förälders plats, och att bli lämnad utan en faderlig roll under sin uppväxt är nog något av det värsta man kan tvingas uppleva. Tycker att vi båda är för unga för att veta hur det känns.. Nu vet jag inte omständigheterna kring dig och din pappa, men ändå. Du verkar som en otroligt stark tjej. Ta hand om dig!
(och nej, det går nog inte att förklara, tror jag. Men plötsligt hittar man någon som är i liknande sits, och det är så skönt när någon förstår varför fars dag är jobbigast på hela året. Man känner sig inte lika ensam då..<3)
Tänk på att oavsett hur många eller vem som älskar en, så kommer man aldrig känna sig fullkomligt älskad om man inte älskar sig själv. Det är så viktigt att göra det (älskar sig själv alltså) och att man känner att man över huvud taget förtjänar att bli älskad. Hoppas du kan finna frid och kärlek inom dig och runtom dig ändå. Kan verkligen relatera till delar av det här inlägget då min pappa hastigt gick bort för bara några veckor sedan. Finns ingen som kan ta en förälders plats, och att bli lämnad utan en faderlig roll under sin uppväxt är nog något av det värsta man kan tvingas uppleva. Tycker att vi båda är för unga för att veta hur det känns.. Nu vet jag inte omständigheterna kring dig och din pappa, men ändå. Du verkar som en otroligt stark tjej. Ta hand om dig!
(och nej, det går nog inte att förklara, tror jag. Men plötsligt hittar man någon som är i liknande sits, och det är så skönt när någon förstår varför fars dag är jobbigast på hela året. Man känner sig inte lika ensam då..<3)
Massa love till dig <3 Men de senaste månaderna har jag verkligen börjat älska mig själv och det gör jag fortfarande. Men tror bara att det tynger ner ännu mer. För att då känna att jag är värd att älskas, men att min pappa väljer bort mig ändå. Ja du fattar. Har upplevt båda då jag hatat mig själv i många år just pga detta och trott att jag inte är värd att älskas osv. Styrkekramar till dig <3
Massa love till dig <3 Men de senaste månaderna har jag verkligen börjat älska mig själv och det gör jag fortfarande. Men tror bara att det tynger ner ännu mer. För att då känna att jag är värd att älskas, men att min pappa väljer bort mig ändå. Ja du fattar. Har upplevt båda då jag hatat mig själv i många år just pga detta och trott att jag inte är värd att älskas osv. Styrkekramar till dig <3
Förstår verkligen, det är verkligen en balansgång och en berg- och dalbana. Har en ganska stark känsla av att det inte är du som är problemet utan att – utan att försöka förolämpa någon nu – det är din pappa som har olösta problem själv som gör att han inte kunnat älska dig och närvara som du förtjänar. Men jag förstår, och tror att du på ett rationellt plan också ser att du faktiskt ÄR värd att älskas och att det är han som inte gjort rätt, eller vad man ska säga. Sedan är det på ett känslomässigt plan väldigt mycket svårare än så!! Hoppas att du är på väg mot ljusare tider <3 hoppas för oss båda haha och gläds åt att höra att du mår bättre och trivs med dig själv!
Kram kram kram! <3
Förstår verkligen, det är verkligen en balansgång och en berg- och dalbana. Har en ganska stark känsla av att det inte är du som är problemet utan att – utan att försöka förolämpa någon nu – det är din pappa som har olösta problem själv som gör att han inte kunnat älska dig och närvara som du förtjänar. Men jag förstår, och tror att du på ett rationellt plan också ser att du faktiskt ÄR värd att älskas och att det är han som inte gjort rätt, eller vad man ska säga. Sedan är det på ett känslomässigt plan väldigt mycket svårare än så!! Hoppas att du är på väg mot ljusare tider <3 hoppas för oss båda haha och gläds åt att höra att du mår bättre och trivs med dig själv!
Kram kram kram! <3
Ellinor! Jag beundrar verkligen dig, hur du uttrycker ord och får fram en känsla/känslor! Jag blir så ledsen att du har blivit bortvald, och tyvärr vet jag exakt hur det känns. Däremot har jag blivit det av min mamma, jag kan verkligen relatera! Och jag förstår tomrummet som aldrig fylls, att man bara vill ha någon normal förälder som vill dela allt med en. Jag vill att du ska veta vilken förebild du är! Du får mig när det gäller detta och även andra saker att bli starkare och klokare, du har fått mig att få ett självförtroende som bara växer, du är en person man ser upp till. Och du är älskvärd och jag skulle kunna skriva en bok om hur fantastisk du är även fast Jag inte känner dig. Tack för att du hjälper oss och tack för att du tror på oss! Du är himla underbar och vilken förebild! Så fin! Massa kramar <3
Ellinor! Jag beundrar verkligen dig, hur du uttrycker ord och får fram en känsla/känslor! Jag blir så ledsen att du har blivit bortvald, och tyvärr vet jag exakt hur det känns. Däremot har jag blivit det av min mamma, jag kan verkligen relatera! Och jag förstår tomrummet som aldrig fylls, att man bara vill ha någon normal förälder som vill dela allt med en. Jag vill att du ska veta vilken förebild du är! Du får mig när det gäller detta och även andra saker att bli starkare och klokare, du har fått mig att få ett självförtroende som bara växer, du är en person man ser upp till. Och du är älskvärd och jag skulle kunna skriva en bok om hur fantastisk du är även fast Jag inte känner dig. Tack för att du hjälper oss och tack för att du tror på oss! Du är himla underbar och vilken förebild! Så fin! Massa kramar <3
Hej Ellinor,
Vad jag har förstått så har din mamma och låstas pappa nyss skilt sig? Jag går igenom något liknande just nu … Vet ej varför eller hur detta hände och vet inte säkert om de kommer skiljas än men det tär på mig. Mamma är min allra bästavän och hon berättar nästan allt för mig och när det är såpass seriöst så känns det redan som om hoppet är ute för de. Jag ser hur mycket min mamma sörjer då hon verkligen vill ha tillbaka det de hade, men han verkar inte vilja detsamma. Han är alltså min låstas pappa, och de blev tillsammans när jag var 2 år. Det känns så konstigt med en tanke på de isär. Vem ska mamma bo med nu, då jag har flyttat hemifrån? Kommer hon dö ensam? Kommer hon träffa en ny kärlek? I och med om de skiljer sig kommer jag antagligen inte träffa min låstas bröder igen. Det känns konstigt, hela tanken på allt detta. Jag går nu sista terminen i gymnasiet och vet inte riktigt hur jag ska klara av det med allt detta i mitt huvud? Mamma vill inte att jag ska berätta för någon, så vet inte vem jag ska vända mig till … Hur hanterade du din föräldrers skillsmässa? Det värsta är att se mamma så ledsen. Jag känner mig helt tom inombords och skulle verkligen behöva lite tips för att må bättre!
Hej Ellinor,
Vad jag har förstått så har din mamma och låstas pappa nyss skilt sig? Jag går igenom något liknande just nu … Vet ej varför eller hur detta hände och vet inte säkert om de kommer skiljas än men det tär på mig. Mamma är min allra bästavän och hon berättar nästan allt för mig och när det är såpass seriöst så känns det redan som om hoppet är ute för de. Jag ser hur mycket min mamma sörjer då hon verkligen vill ha tillbaka det de hade, men han verkar inte vilja detsamma. Han är alltså min låstas pappa, och de blev tillsammans när jag var 2 år. Det känns så konstigt med en tanke på de isär. Vem ska mamma bo med nu, då jag har flyttat hemifrån? Kommer hon dö ensam? Kommer hon träffa en ny kärlek? I och med om de skiljer sig kommer jag antagligen inte träffa min låstas bröder igen. Det känns konstigt, hela tanken på allt detta. Jag går nu sista terminen i gymnasiet och vet inte riktigt hur jag ska klara av det med allt detta i mitt huvud? Mamma vill inte att jag ska berätta för någon, så vet inte vem jag ska vända mig till … Hur hanterade du din föräldrers skillsmässa? Det värsta är att se mamma så ledsen. Jag känner mig helt tom inombords och skulle verkligen behöva lite tips för att må bättre!
<3 du är så jävla fantastisk Ellinor.
<3 du är så jävla fantastisk Ellinor.
Jag blir så himla ledsen och arg när jag ser dina inlägg om vad du får/fått utså! Jag blir så JÄKLA ARG på människorna som får dig att känna och må sådär!! Du verkar som världens underbaraste, klokaste och jordnäraste tjej. Du är helt klart en förebil för mig, utan tvekan. Du får mig att vilja följa mina drömmar och inse att man kan gå sin egen väg som en stolt TJEJ! Älskar även att du är så stolt över din längd för det inspirerar mig bara till att älska mig långa längd ännu ännu mer!!
Åhhh lovebomb till dig! Skulle kunna säga hur många saker som helst som du inspirerar mig till! Du är en underbar förebild och fortsätt gå din egen väg och va precis som du är för du är grym!!!
Jag blir så himla ledsen och arg när jag ser dina inlägg om vad du får/fått utså! Jag blir så JÄKLA ARG på människorna som får dig att känna och må sådär!! Du verkar som världens underbaraste, klokaste och jordnäraste tjej. Du är helt klart en förebil för mig, utan tvekan. Du får mig att vilja följa mina drömmar och inse att man kan gå sin egen väg som en stolt TJEJ! Älskar även att du är så stolt över din längd för det inspirerar mig bara till att älska mig långa längd ännu ännu mer!!
Åhhh lovebomb till dig! Skulle kunna säga hur många saker som helst som du inspirerar mig till! Du är en underbar förebild och fortsätt gå din egen väg och va precis som du är för du är grym!!!
Jag har alltid känt mig så ensam när det gäller detta och därför brukar jag aldrig prata om det. Men efter ditt inlägg känner jag att vi
verkligen är fler som gått och går igenom samma resa. Älskar #aldrigensam
Min pappa lät alkoholen sakta ta huvudrollen i sitt liv, och vid 12 års ålder så förstörde han allt, precis allt. Efter det har saker aldrig blivit som det en gång var, och han har förändrats till någon som jag inte längre känner. Det gör ont i hela mig fortfarande. Och jag kan fortfarande känna den där besvikelsen skölja över mig. Besvikelsen över att han bara sket i allting, och lämnade mig. Jag vet att han försökte, men inte tillräckligt. Så många gånger han hört av sig och sagt att allt ska bli bra igen men sedan stängt dörren när det inte passar längre, han brände gång på gång upp det lilla som vi lyckats bygga upp. Men det slutade alltid med att jag stod där ensam, arg och förstörd, redan sen barnsben. Jag lever med det varje dag, och under dessa 6 år har jag träffat honom två gånger. Han har sett mig i ögonen, men valt att gå förbi i tystnad. Jag har alltid försökt att fly ifrån saknaden, gömt allt inom mig, så långt som det bara går, för jag vet att det aldrig kommer bli bra. Såret i mitt hjärta kommer aldrig läka, besvikelsen kommer aldrig kunna bearbetas till fullo, och min pappa kommer aldrig vara den han en gång var. <3 dig ellinor, vi är starka tillsammans.
Jag har alltid känt mig så ensam när det gäller detta och därför brukar jag aldrig prata om det. Men efter ditt inlägg känner jag att vi
verkligen är fler som gått och går igenom samma resa. Älskar #aldrigensam
Min pappa lät alkoholen sakta ta huvudrollen i sitt liv, och vid 12 års ålder så förstörde han allt, precis allt. Efter det har saker aldrig blivit som det en gång var, och han har förändrats till någon som jag inte längre känner. Det gör ont i hela mig fortfarande. Och jag kan fortfarande känna den där besvikelsen skölja över mig. Besvikelsen över att han bara sket i allting, och lämnade mig. Jag vet att han försökte, men inte tillräckligt. Så många gånger han hört av sig och sagt att allt ska bli bra igen men sedan stängt dörren när det inte passar längre, han brände gång på gång upp det lilla som vi lyckats bygga upp. Men det slutade alltid med att jag stod där ensam, arg och förstörd, redan sen barnsben. Jag lever med det varje dag, och under dessa 6 år har jag träffat honom två gånger. Han har sett mig i ögonen, men valt att gå förbi i tystnad. Jag har alltid försökt att fly ifrån saknaden, gömt allt inom mig, så långt som det bara går, för jag vet att det aldrig kommer bli bra. Såret i mitt hjärta kommer aldrig läka, besvikelsen kommer aldrig kunna bearbetas till fullo, och min pappa kommer aldrig vara den han en gång var. <3 dig ellinor, vi är starka tillsammans.
Ellinor, jag gråter när jag läser detta. Blir så ledsen och besviken på att det finns pappor som behandlar sina barn så här. Det är inte rättvist.
Men du ska veta att du heller inte är ensam. Jag är i samma sits som dig. Bortvald av min egna pappa. Det gör så förbaskat jävla ont, och bättre blir det inte av att det inte finns någon som förstår. Som du säger, det går inte att förstå om man själv inte upplevt/upplever detta med en förälder. Varken du eller jag är värda att bli behandlade så här. Vi förtjänar det bästa, eller hur?
Utan att känna dig så kan jag säga att du är så jäkla stark Ellinor. Jag vet ju att du kommer klara dig alldeles galant i livet!
Glöm aldrig vilken fantastiskt fin tjej du är! Stå på dig!!
Massa kramar från en Göteborgstjej
Ellinor, jag gråter när jag läser detta. Blir så ledsen och besviken på att det finns pappor som behandlar sina barn så här. Det är inte rättvist.
Men du ska veta att du heller inte är ensam. Jag är i samma sits som dig. Bortvald av min egna pappa. Det gör så förbaskat jävla ont, och bättre blir det inte av att det inte finns någon som förstår. Som du säger, det går inte att förstå om man själv inte upplevt/upplever detta med en förälder. Varken du eller jag är värda att bli behandlade så här. Vi förtjänar det bästa, eller hur?
Utan att känna dig så kan jag säga att du är så jäkla stark Ellinor. Jag vet ju att du kommer klara dig alldeles galant i livet!
Glöm aldrig vilken fantastiskt fin tjej du är! Stå på dig!!
Massa kramar från en Göteborgstjej