Så länge jag kan minnas har jag varit en person som ÖSER ur exakt varenda liten åsikt och tanke jag har därinne. Under en konversation med en kompis, så kan jag ösa ur mig så många drömmar och tankar om livet – att jag nästan slår knut på mig själv. Sakerna jag berättar behöver absolut inte ha en röd tråd, och jag framstår förmodligen som helt ambivalent och tvetydig många gånger. Det är nog helt enkelt för att jag själv inte har bestämt mig för vad jag tycker i frågan, så jag liksom resonerar mig fram på plats. Andra kanske inte spottar ur sig sånt direkt, utan klurar hemma på kammarn innan dom berättar högt vad dom har kommit fram till. Men sån är alltså inte jag.

För ena sekunden berättar jag att jag vill utveckla mina sociala medier, nästa vill jag trappa ner. Jag hör ju själv hur det låter? Jag låter ju fullständigt knäpp. Men det är ju för att jag själv inte har hittat rätt än, alltså i vilka delar jag ska utveckla och trappa ner. Ni hajjar. Det behöver inte handla om diskussioner kring jobb och livet som jag är ärlig med vad jag tänker. Det kan också vara så banala saker som att någon frågar mig om min åsikt kring deras val av tapet, skor eller dejt. Då klurar jag inte hemma på kammarn hur jag ska formulera mig på bästa sätt. Jag säger bara rakt ut vad jag tänker. För även om vi inte tycker likadant, så betyder inte det i min värld att någon av oss tycker rätt eller fel. Vi har ju bara skilda åsikter, och det är helt okej.

Det här är ju såklart ett personlighetsdrag som är väldigt tvådelat, för antingen så tycker man att det är jobbigt, eller så älskar man att jag är så transparent och ärlig. Men det är tyvärr inget jag kan göra något åt, jag bara är sån.

Det jag vill komma till, och som är så himla märkligt, är att i situationer jag tycker är riktigt riktigt jobbiga – så säger jag _ingenting_ alls. Jag tiger. Tillexempel: på min och P’s första dejt berättade jag att jag vill ha barn, hur många, hur dem ska växa upp och vad jag behöver göra i livet för att kunna ge dem det. Något alla kanske inte skulle häva ur sig första gången dom går på dejt med någon som 20 åring (hahaha alltså vem är jag?).

Men sen, när det väl kom till kritan några månader senare, och jag skulle fråga P när han PÅ RIKTIGT kunde tänka sig att försöka skaffa barn, så dröjde det flera veckor för mig att fråga det rakt ut. Eller ja, rakt ut och rakt ut, jag lindade in både meningar, ord och hela min kropp i de allra märkligaste ställningar för att jag verkligen inte tordes säga det RAKT UT. Vilket jag ju, i vanliga fall, gör utan att ens blinka. Fråga eller säga saker rakt ut alltså.

För TÄNK OM han hade sagt något helt annat än vad jag ville? Att han kanske hade ångrat sig och inte ville alls..? Det var för läskigt att fråga, så jag teg hellre. För det här med barn är ju egentligen inget man bara kastar ur sig i förbifarten på en första dejt… Det är ju faktiskt det största man kan dela i en relation, som kräver vilja, planering och framförallt en gemensam syn på. Och skiljer den sig åt… Så kan det ju faktiskt sluta hur som helst.

Nu tyckte vi ju lyckligtvis samma, och han skrattade rakt ut när jag tillslut viskade fram frågan (när jag stod i ett annat rum och med en kudde framför ansiktet).

Nu handlar inte det här inlägget om min och P’s syn på barnfrågan. Utan hur jag reagerar totalt RAKA MOTSATSEN till hur vanliga Ellinor skulle göra. Hur jag i en jobbig situation sluter mig som en livrädd snäcka, som aldrig vill se solljus igen. Oavsett om det är barnfrågan, att säga till en vän på skarpen eller berätta att jag är besviken på någon. Näääj, då tiger mitt inre – oavsett om jag vill eller ej. Det är för jobbigt att säga rakt ut.

Det jag vill komma till är att, varför det ekar tomt härinne är för att jag INTE KAN skriva. Fingrarna trippar inte mellan varenda bokstav på tagentbordet som dom annars gör. Tvärtom, dom ligger som förlamade korvar över laptopen.

Den senaste månaden har jag påbörjat säkert 40 inlägg hit, men jag kan inte skriva om mitt senaste DIY-projekt, min helg i bilder eller min Afrika-resa, för det tar stopp. Tankarna är på annat, och då känns det oärligt att låtsas som ingenting. Så då tiger jag även fast jag inte vill. Och helt ärligt så vet inte varför jag är sån just nu… Det är så himla konstigt.

För så fort jag försöker reda klarhet i varför jag mår såhär just nu, så får jag migrän och måste sova. Jag vet varken vart jag vill, eller hur jag ska formulera vad jag känner. Och därför kan jag inte skriva. Det är som en inre mental spärr, som jag kan inte vet hur jag släpper på.

Nu vet ni. Och ni behöver inte ge mig tid. Jag själv har försökt GE MIG SJÄLV TID, men jag blir inte vettigare för det. Så jag kräver varken tålamod eller förståelse ifrån er, för jag vet inte när jag kommer att kunna leverera igen.